Flyktingbåtarna är sämre än någonsin
EU Europas gräns- och kustbevakning Frontex har fått ett större mandat än förr och mer gemensamma resurser. Men när våren kommer är det vad som händer före och efter gränsen som är utmaningen. – Operationerna borde starta i öknen, säger Frontex-chefen Fab
På väggarna projiceras stora kartor över Europa och Medelhavet.
Små gröna prickar dyker upp i realtid. Några stycken längs Europas östra gräns och så en stor samling prickar, ett helt grönt fält, utanför Libyens kust i södra Medelhavet.
Det här är Europeiska gräns- och kustbevakningen Frontex så kallade situationsrum, som ligger högt uppe i en glasbyggnad i centrala Warszawa.
Frontex talesperson Izabella Cooper pekar på den libyska kusten.
– Vi vet redan att årets utmaning är här. På grund av situationen i Libyen, där det inte finns en fungerande stat och myndigheter, har smugglarna en marknad med nollrisk och stor profit. Libyen kommer att fortsätta vara en knutpunkt dit många kommer från Afrika söder om Sahara, säger Cooper.
Mängderna smugglarbåtar kommer att fotsätta vara hög, och avståndet till Sicilien gör att mycket arbete går till räddningsoperationer. Båtarna är ofta kring tio meter långa gummibåtar. Antalet personer i båtarna har blivit fler, smugglarna själva är sällan med, och kvaliteten på båtarna är sämre. Gummit är tunnare och allt oftare består de av bara en enda luftficka.
– Vår utmaning är att få fartyg av medlemsländerna för mer än en eller ett par månader i taget, så att vi kan upprätthålla en mängd på femton farkoster. Läget med personal är okej, men vi kommer att behöva fler personer med olika specialiteter då sommaren nalkas, säger Cooper och avser bland annat tolkar och intervjuare, som kan ta reda på detaljer om människosmugglare som sedan ges vidare till Europol.
Utvidgar samarbetet i Afrika
– Fjolåret var en paradox, en väldigt sorglig paradox, säger Fabrice Leggeri, högsta chef för Frontex.
– Samtidigt som vi då hade det största antalet fartyg på vattnen hade vi också det högsta antalet omkomna, fem tusen. Orsaken är läget i Libyen, säger Leggeri.
På grund av läget har det blossat upp en debatt om räddningsaktionerna, där bland andra Europaparlamentariker Jussi Halla-aho (Sannf) och flera partier i Europa ansett att organisationer som räddar människor ur vattnet borde straffas. Frontex har ingen politisk ståndpunkt om den saken, men har observerat att smugglarnas metoder anpassar sig till operationerna på havet: Ju närmare Libyens kust de europeiska båtarna mobiliseras, desto snabbare kastas människor i vattnet och smugglarfarkosterna drar sig tillbaka.
Leggeri har fått mothugg för att han ansett att räddningsoperationer därför inte bör vara Frontex förstahandsuppdrag. Han har beskrivit räddningarna som ett slags mark- nadsföring där smugglarna kan säga att ”europeiska båtar väntar strax, så hoppa i vattnet, så ser ni dem snart”.
Leggeri säger att följande steg i stället bör vara att få fotfäste för arbetet i Libyen. Men att samarbeta med myndigheter är något av en omöjlighet – vilka myndigheter skulle det då i så fall vara? I praktiken blir det EUBAM, EU:s operation i Libyen som assisterar med gränsbevakningen, som från fall till fall får avgöra vem den samarbetar med.
Att gå in och förstöra farkoster finns det inte ett mandat för.
Frontex planerar att placera en gemensam förbindelseofficer för nordvästra Afrika i Niger, och utveckla informationsutbytet. Ett problem i området är kvinnohandeln, och särskilt nigerianska kvinnor har smugglats av människohandlare till Italien och vidare till flera europeiska länder, också Finland. Medan Cooper framhåller att gränsbevakningen är en avgörande punkt där
offer ska identifieras, är det uppenbart att så inte alltid skett.
Leggeri säger att räddningsoperationerna måste starta långt före kusten. I öknen.
– Fenomenet kan stoppas i de länder de kommer ifrån och i transitländerna. Uppsökningen och räddningen bör ske i öknen, säger Leggeri till HBL.
– Det faller på EU att utveckla det nätverk som kan hjälpa offer för kvinnohandel och andra utsatta grupper, men för Frontex del placerar vi en förbindelseofficer i Tiamé, och vi sköter intervjuerna med migranter för att samla data som kan användas i brottsutredningar. Vi delar det vi vet med Europol och nationell polis, men vi behöver utöka den information vi samlar så att den täcker flera olika typer av brott.
På frågan hur väl offer för människohandel hittills kunnat identifieras och fångas upp av några nätverk svarar Leggeri undvikande – men han säger att gränsbevakningen utbildas för det.
– Det är uppenbart att det finns kvinnor och barn i våra hotspots som blivit offer för misshandel och som blivit sålda. Dem vi identifierar rapporterar vi om till lokala myndigheter. I fjol har vi bidragit till att gripa tusen människosmugglare.
Utvidgat mandat
Leggeri sätter fingret på en svår punkt – gränstrakten mellan nationella myndigheter och Frontex. Under det senaste året har en del problematiska fall varit uppenbara. Ansvaret för övertramp och brott mot grundläggande rättigheter kan alltid bollas vidare till de nationella myndigheterna och slutligen falla mellan stolarna. Behandlingen av flyktingar och migranter vid gränsen till Ungern hör till de flagranta fallen. Också Europarådet har diskuterat Frontex skyldigheter och ansvarsfördelningen i människorättsfrågor.
Men medan Frontex mandat har utökats, släpar övervakningen av Frontex efter.
Generalmajor Ilkka Laitinen vid Finlands gränsbevakningsväsende, tidigare chef för Frontex, säger att insynen och övervakningen fungerar som tidigare.
– Som vid andra EU-myndigheter finns det ett operativt förvaltningsråd där både kommissionen och medlemsländerna är representerade, och de europeiska institutionerna är övervakande organ, inklusive parlamentet.
– Det kan diskuteras i evighet om det är det. När jag själv var chef för Frontex i nästan tio år var min uppfattning att folket, massmedia och frivilligorganisationerna hade en väldigt hög medvetenhet om grundläggande rättigheter. Sist och slutligen var det ganska lite vi inte kunde berätta. Alla operationer synas mer i offentligheten nu än för tio år sedan, och människorättsfrågor diskuteras mycket mer. Därför har Frontex ett rådgivande organ i människorättsfrågor, där organisationer som UNHCR och Röda Korset är representerade. Rådet vägleder förvaltningsrådet och Frontex ledning, säger Laitinen.
Men det rådgivande forumet är inte av samma åsikt om transparensen. I sin rapport om år 2015, det år då allra mest flyktingar och migranter anlände över Egeiska havet, kritiserar rådet bland annat tillgången till dokumentation.
– Vi uppmanar Frontex att trygga att det sker i praktiken, skriver rådet i årsrapporten, och fäster också uppmärksamhet vid ”attityden till människorättsfrågor”.
En särskild oro finns för insynen i samarbetet med tredje länder – i nuläget Turkiet och framöver också andra länder, och bristen på mekanismer för enskilda individer att rapportera behandling som brutit mot grundläggande rättigheter.
Möjligheten för individer att överklaga händelser som brutit mot grundläggande rättigheter finns nu på programmet för 2017.
I Frontex utvidgade mandat finns också att assistera medlemsländerna med utvisningsprocesser, vilket rådet för grundläggande rättigheter anser att behöver övervakas av en oberoende instans.