Hur kapitalismen blir den stora syndabocken
Må de vila i frid som påstår att vi lever i tiden efter klasskampen, påstår den slovenska filosofen Slavoj Žižek i sin nya debattbok. Žižeks bärande tes i Der neue Klassenkampf, översatt till finska som Uusi luokkataistelu, är att det är den globala kapitalismen som är den grundläggande orsaken till flyktingströmmarna.
Världen delas in i ett innanföroch utanförskap av murar, slumområden och nya former av apartheid. Den globala kapitalismen gynnar en och en halv miljard av världens befolkning medan resten blir utanför. Det drabbar inte bara de kollapsade staterna i Mellanöstern och Afrika utan också de traditionella livsformerna i ett rikt land som USA, där de ekonomiska förändringarna ska ha förstört småstädernas sociala gemenskaper.
Flyktingarna hör till dem som måste föra en klasskamp för att förändra världen och sina egna liv. Žižek understryker att de måste göra jobbet själva; ingen välmenande liberalism kan göra det för deras del. Den hårda läxan för flyktingarna är att det inte finns något Norge, inte ens i Norge. De måste lära sig att censurera sina drömmar och koncentrera sig på att förändra verkligheten.
Rätt att försvara
Žižek säger att vi ska hjälpa för att det är vår plikt, men han talar föraktfullt om den humanitära medkänslan som sentimentalitet. Han beskriver dem som kräver öppna gränser som de mest skenheliga, som vackra själar som höjer sig ovanför den fördärvade världen fastän de vet att de själva är en del av den.
Den svidande kritiken av den liberala hållningen till flyktingfrågan betyder inte att Žižek skulle falla in i den främlingsfientliga populismens trall. Med en udd som är typisk för hans sätt att svänga upp och ner på saker och ting skriver Žižek att metoden med vilken populisterna försvarar ”våra” livsformer i själva verket hotar dem mycket mer än alla invandrare tillsammans.
Människor har sin rätt att försvara sina livsformer utan att det skulle vara rasistiskt och utan att det skulle utesluta en etisk universalism. Vi ska lyssna till människors bekymmer utan att acceptera deras grundantagande om att det finns ett yttre hot mot våra livsformer. De bär själva sitt ansvar för att livsformerna upplöses.
De grundläggande riktlinjerna är ”eurocentriska”: de utgörs av religionsfrihet, individens frihet gentemot gruppens tryck, kvinnors rättigheter och så vidare. Samtidigt ska absolut tolerans gentemot olika livsformer gälla, och om förhållningsregler och diskussion inte hjälper är det lagens makt som gäller.
Hur de förhärskande värderingarnas obetingade krav ska gå ihop med kravet på obetingad tolerans är en fråga Žižek inte kan ge ett tillfredsställande svar på. Som han själv inser finns det inte bara vissa motstridigheter mellan olika livsformer utan också inom de enskilda livsformerna.
Samexistensen
En av Žižeks kontroversiella ståndpunkter är att det är lovligt att hålla lämpligt avstånd till andra. Även om jag lever i närheten av andra tar jag dem i allmänhet inte i betraktande. Jag följer vissa regler utan att dela andras ”inre värld”. Med en viss alienation kan en fredlig samexistens bestå.
Det ligger någonting i att samexistensen fungerar bäst när människor inte lägger sig i alltför mycket, men det får för allt i världen inte betyda att det uppstår parallella samhällen. De europeiska erfarenheterna pekar på att de nyanlända skapar sina separata grannskap medan andra generationens invandrare genomgår en djupare integration (även om det ingalunda alltid lyckats).
Den positiva, emanciperade kultur som Žižek i slutändan är ute efter kan inte bygga på en undvikandets kultur där man tolererar de andra utan att ta del av deras erfarenheter.
Žižek ställer allt på huvudet också då han menar att vi inte bemöter medmänniskan på bästa sätt genom att hysa medkänsla med henne utan genom att skratta oförskämt, så att vi skämtar med både de andra och oss själva.
Skrattet kan faktiskt vara ett botemedel mot sådan respekt som utgår från det falska antagandet att jag kan förstå både den andra och mig själv på samma gång. Men spelet kan bli farligt då den uppfriskande oförskämdheten så lätt övergår i ett hånskratt som förintar alla möjligheter till kommunikation.
Utlokaliserat ansvar
Den enda instans som Žižek ser att på ett organiserat sätt kan ordna flyktingarnas resor och placering är armén, och det är lätt att hålla med om att det åtminstone är en bättre lösning än den extremt cyniska män- niskosmugglingen. Samtidigt vill Žižek inrätta flyktingförläggningarna i krisländernas närhet och se att länderna på Arabiska halvön tar sitt ansvar för att ta emot flyktingar.
Slagsidan med en sådan lösning är att den än en gång utlokaliserar ansvaret till andra delar av världen i stället för att ge en klar signal om vad det europeiska ansvaret innebär.
Žižek läser lusen av Europeiska unionen för att den inte fått till stånd det minsta av koordinerad verksamhet. Om det inte blir en ny början för Europa förfaller det långsamt och blir till vad Grekland var för det romerska imperiet: ett nostalgiskt resmål för kulturturister utan verklig betydelse.
Inte samma mynt
Žižek har blivit en av samtidens mest omdebatterade tänkare genom sin unika kombination av filosofi, psykoanalys och politisk teori. Det är inte alltid så klart om han levererar djupa insikter eller rör sig på svag is.
I mina ögon är en av de mest tvivelaktiga tolkningarna i den nya pamfletten att de islamistisk-fascistiska terrorattackerna och den invandringsfientliga rasismen bara skulle vara två sidor av samma mynt. Dessa fenomen har helt olikartade rötter och orsaker och kan inte placeras på samma axel, även om de ger näring åt varandra.
Vem Žižek vill vända sig till när han talar om ett ”vi”, det vill säga ”vänstern”, förblir också oklart. Kinas kommunistiska parti, Finlands socialdemokratiska parti och den colombianska vänstergerillan är exempel på vänsterrörelser, men det finns knappast något sammanbindande kitt för dem.
Slutligen är ”kapitalismen” en dålig adressat för samhällskritik. När ”kapitalismen” framställs som en utifrån kommande kraft, en syndabock som förstör livsformer, är det en variant av den populistiska tankefiguren. Det finns all orsak till djupgående kritik av det ekonomiska systemet, men Žižek står långt från att ha en lösning på de grundläggande problemen.
Žižek ställer allt på huvudet också då han menar att vi inte bemöter medmänniskan på bästa sätt genom att hysa medkänsla med henne utan genom att skratta oförskämt, så att vi skämtar med både de andra och oss själva.