Populisten och makten
”Nu lämnar Soini makten i partiet och jag kommer att tänka på det som sägs om att vinna hela världen men förlora sin själ.”
Veikko Vennamo var den första ledande populistiska politikern jag stiftade bekantskap med. Han var en civiliserad man, men samtidigt väl medveten om vad som gick hem hos de väljare han ville nå.
Ole Norrback brukade senare berätta anekdoter från de tider på 1980-talet då de två var ordförande för respektive riksdagsgrupper. SDP:s dåvarande gruppordförande Pertti Paasio tog rentav upp samma ämnen i sina memoarer.
I slutna sällskap var Vennamo en fryntlig och socialt begåvad man som det var ganska lätt att nå enighet med.
En gång när de på ett möte hade nått en överenskommelse ovanligt snabbt föreslog Vennamo, enligt Paasio, att gruppordförandena skulle sitta kvar i mötesrummet i lugn och ro i ytterligare en timme eller så, så att journalisterna som samlats utanför inte skulle tro att det gick alltför lätt. De andra gick med på arrangemanget.
Sedan trängde sig Vennamo ut först och beklagade sig inför blixtrande kameror över hur de större partierna igen försökt beröva de fattiga deras sista slantar, men att han kämpat hårt och lyckats rädda dem. Vi andra hade lärt oss något igen, skriver Paasio. Och visst hade de gjort det. Dessvärre alldeles för sent.
● Lärde sig gjorde också Timo Soini hela tiden. Om populistisk retorik och hur man får kontakt med ”det bortglömda folket”. Många av Vennamos oneliners lever fortfarande kvar. Inte att undra på att Veikko Vennamo blev Soinis idol.
Man kan lugnt säga att Soini inte skulle vara den otroligt skickliga politiker han är utan Veikko Vennamo.
Men det tog ett tag innan Finland kom att märka det. När det begav sig såg vi ibland den unge Timo Soini dela ut Landsbygdspartiets Suomen Uutiset i hyllorna på pressläktaren. Vi fäste sällan något större intresse vid honom. Vi visste ju inte vilka höjder i politiken tidningens riksdagsreporter skulle nå.
● När Soini 2003 blev invald i riksdagen var han redan partiordförande, men invalet av Tony Halme väckte betydligt större uppståndelse.
För den som var intresserad var det inte svårt att få plats vid samma kaffebord och veta hur Soini tolkade det senaste politiska skvallret. Få brydde sig, det var ju fråga om riksdagens minsta parti.
Vid kaffebordet var det inget tvivel om vem som var huvudpersonen, vem som bestämde. Igen en likhet med Veikko Vennamo. Förkortningen av namnet Landsbygdspartiet, SMP, sades på skämt komma från Sirkka, Minä ja Pekka (Sirkka, jag och Pekka).
Det var ingen som ifrågasatte Soinis utgångspunkt om att det är han som bestämmer och efter skrällsegern 2011 var beundran för den store ledaren närmast total. Jag glömmer aldrig den euforiska stämningen på valvakan 2011. Om någon hade föreslagit all makt åt Soini i partiet för evigt skulle deltagarna gladeligen ha accepterat. Soinis insats för sitt partis framgång är ju dessutom vad jag vet större än någon annan partiledares.
● Summa summarum är det bara två populistledare som haft betydelse när rörelsens historia skrivs fram tills nu. För Veikko Vennamo var det trots allt lättare. Han ”uppfann” den finländska populismen och hade ett klart mål, att vara det bortglömda folkets röst mot eliten i de ”gamla” partierna. Och för det bortglömda folket var invandringen ingen större fråga.
För Timo Soini gällde samma grundvärderingar, men Europa och världen har förändrats i snabb takt. Kritiken mot EU-eliten blev den stora frågan.
Så kom valet 2015, ”fortsättningsskrällen”, och Soinis ställning var fortfarande suverän. Han hade inga svårigheter att nå sitt personliga mål och bli utrikesminister.
Nu lämnar Soini makten i partiet och jag kommer att tänka på det som sägs om att vinna hela världen men förlora sin själ.
Det verkar sannolikt att Sampo Terho blir nästa partiordförande och att Soini då kunde fortsätta som utrikesminister. Erfarenheten visar ändå att dylika arrangemang inte fungerar i längden.
● Om Terho har jag i flera sammanhang skrivit att han är Jussi Halla-ahos man beträffande invandringspolitiken. Halla-aho har puffat fram honom i flera sammanhang. Oberoende av om han eller Hallaaho tar över kan vi alltså se fram emot en skärpning av partiets invandringspolitik. (I skrivande stund, onsdag, är det ännu oklart hur Halla-aho gör.)
Som gruppordförande har Terho fått en mer salongsfähig och samarbetsvillig framtoning. Ingen ska ändå tro att han skulle vara mindre invandrarfientlig för det.
Terhos inställning till svenskan är ett kapitel för sig. En bild av hur absurd den är får man ur min bloggtext 11.12 i fjol (på blomsterhatt.blogg.hbl.fi).
Men ännu till det där med att förlora sin själ. Politiskt sett skedde det för Soini när han gjorde överenskommelsen med Jussi Halla-aho om att ta med hans rasisttrupper i partiet för att maximera antalet väljare. Det lyckades bra, men av Soinis ursprungliga skapelse finns inte mycket kvar.