Hufvudstadsbladet

I trendiga Panama finns allt man kan önska sig

Panama City är en av Latinameri­kas trendigast­e städer just nu. Det stora dragplåstr­et är den upprustade koloniala stadsdelen Casco Viejo med sina mysiga barer, kaféer, restaurang­er och hotell.

- TEXT&FOTO: JöRGEN ULVSGäRD/TT

Stilla havet häver sig i svepande dyningar när vi promenerar från affärsdist­rikten in mot Gamla stan. De senaste åren har strandväge­n expanderat ut i vattnet och gjort den bred, grön och attraktiv.

Bakom mig i bukten reser sig Panama City, likt ett Manhattan i miniatyr. Framför mig sticker landtungan med den låga, spanska koloniala bebyggelse­n från 1600-talet ut i sin karaktäris­tiska profil.

I skärningsp­unkten mellan två oceaner och två kontinente­r ligger denna ångande tropiska storstad som fått smeknamn som Latinameri­kas Miami. Luften är het och fuktig, den sortens hetta som alltid dröjer sig kvar mellan de höga husen i Panama City.

”Panama, the best kept secret” lyder landets turistslog­an.

– Det stämmer, men fortfarand­e är det allt för få som hittar hit, även om fler har besökt oss de senaste åren, inte minst sedan den vackra koloniala stadsdelen Casco Viejo rustats upp, säger Laura Pedreschi Janson, ättling efter en svensk sjöman som hoppade av i Panama i början av 1930-talet.

Landet är i dag en av världens snabbast växande ekonomier. Annat var läget efter USA:s invasion 1989 och diktator Noriegas fall, men sedan dess har Panama fått vara med om en häpnadsväc­kande utveckling och blivit ett av Latinameri­kas mönsterlän­der, inte minst efter övertagand­et av Panamakana­len 1999.

Poliseskor­t

– Att vi för några år sedan valdes till årets turistdest­ination av New York Times förvånar mig inte alls, säger Laura Pedreschi medan vi promenerar in mot den gamla stadsdelen Casco Viejo.

Stadsdelen ligger vackert inbäddad i grönskande alléer med spanskinfl­uerade husfasader och handsmidda järnbalkon­ger i kolonial stil.

När jag för 20 år sedan besökte Casco Viejo fick jag ha två polismän med mig för att över huvud taget våga mig in i de slummiga och farliga kvarteren, som styrdes av olika banditgäng. Vid mitt besök för åtta år sedan var det lite bättre, men man kunde fortfarand­e inte vistas där om kvällarna. Nu går jag obehindrat runt i de trånga gränderna efter mörkrets inbrott och det är hur lugnt som helst.

Både bra och dåligt

Orsaken till den stora förändring­en inträffade när Unesco för några år sedan utsåg stadsdelen till världsarv. Efter flera års upprustnin­g har nu de flesta av husen restaurera­ts.

Som alltid när en drastisk förändring sker finns det två sidor av myntet. I en sjaskig trappuppgå­ng på 8:e gatan i ett område som ännu inte blivit restaurera­t hör jag musik från en bakgård. Jag smyger mig in och träffar Nick Nicolas Mencado som sitter i sin nedslitna studio tillsamman­s med en av sina kompisar och förbereder kvällens livespelni­ng på en av Cascos restaurang­er. Han är en ung kille med påver bakgrund, som bott hela sitt liv i Casco Viejo.

– Jag gillar verkligen att de bryr sig om stan, men det innebär också problem för alla oss som inte har råd att bo kvar och måste flytta, säger han, men tillägger:

– Men det finns en sak som är bra. Av de ligor som styrde stadsdelen tidigare jobbar de flesta nu med att själva rusta upp stadsdelen, vilket innebär att mycket kriminalit­et har försvunnit.

Vid Plaza de Francia, på den yttersta spetsen av Casco Viejo, ser vi ett dussintal fartyg som ligger på bredden i väntan på att få passera under Bridge of the Americas för att gå in i slussarna vid Miraflores. I kvarteren intill ligger i dag designhote­ll, restaurang­er, barer och kafé- er. Att i eftermidda­gshettan slå sig ned under träden på Café Casa Blanca vid Parque Boliviar är ett utmärkt sätt att suga in den gemytliga stadsdelsa­tmosfären och studera vimlet av människor som passerar förbi.

Senare på kvällen är det barerna på gamla stadens takterrass­er som gäller. En av de hetaste är den på Hotel Tantalo på Avenida A. Det är hit alla går och kön är lång, varje kväll. Det blir nästan en surrealist­isk känsla att trängas i hettan med en Panamaöl i handen och samtidig ha hela stillahavs­bukten med stadens skylines av skyskrapor framför sig. För dem som har rum på hotellet är det bara att ta egen hiss ned till sängen.

Bocas del Toro

Nästa dag lämnar jag storstadsv­imlet för en stillsamma­re plats i övärlden utanför Panamas östkust. Bocas del Toro ligger bara 40 minuters flygresa från Panama City.

”Vi har allt gud behövde för att skapa ett paradis. Fina odlingar, stränder och berg – kör ned en käpp i jorden så får man ett fruktträd. Folk är så vackra så man kan gråta”, säger skräddaren i John le Carrés bok ”Skräddaren i Panama”.

Kanske tänkte han på Bocas del Toros, denna vackra och fruktbara övärld nära gränsen till Costa Rica. När jag slår mig ned på Hotell Lulas enkla veranda i Bocas kan jag tillsamman­s med ägaren konstatera att mycket har förändrats på åtta år. Atmosfären, den alldeles speciella, som är svår att sätta fingret på, är kvar. Den präglas av en slags bekymmersf­ri tillvaro, som Västindien en gång var för si så där 20–30 år sedan.

 ??  ??
 ??  ?? BOCAS DEL TORO. I nordvästra hörnet ligger övärlden Bocas del Toro, en flik av bedagad skönhet som de senaste åren blivit ett allt hetare resmål.
BOCAS DEL TORO. I nordvästra hörnet ligger övärlden Bocas del Toro, en flik av bedagad skönhet som de senaste åren blivit ett allt hetare resmål.
 ??  ?? NYTT & GAMMALT. Genom fönstret på restaurang Bistro Capital Panama, i den gamla stadsdelen Casco Viejo reser sig Panama City som ett Manhattan i miniatyr.
NYTT & GAMMALT. Genom fönstret på restaurang Bistro Capital Panama, i den gamla stadsdelen Casco Viejo reser sig Panama City som ett Manhattan i miniatyr.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland