Nya Argus chockerar, J P Roos vet bäst
Nya Argus tycks i sin hundrationde årgång helt diskret och uthärdligt chockerande ha tagit steget in i en ny era – bildens.
Fjolårets sista nummer (11– 12/2016) innehöll Michel Ekmans intervju med poeten Tomas Mikael Bäck om hans skrivande. (Att cykla i Vasa är en viktig del av arbetet). Artikeln illustrerades med väldigt tilltalande bilder på Bäck, signerade Elias Korpak. Intervjun finns nu också på nätet, men fotografierna gör sig ännu vackrare på pappret – ytterst kongeniala gestaltningar av samma teman som texten berör.
Det nyaste numret (1–2/2017) är rent explosivt färggrant, viket förklaras av att fjolårets finlandssvenska bokutgivning ägnas tre artiklar. Barnboksöversikten – 13 nya titlar + en lättläst bearbetning – av Barbro Enckell-Grimm kräver naturligtvis illustrationer.
Inte precis allt finlandssvenskt recenseras i HBL, och inte kommer riktigt allt med i Argus’ årsöversikter heller, men mycket nog. Maili Öst har läst elva nya diktsamlingar, Gösta Ågrens samlade samt en volym med gamla dikter och några nya av Lars Huldén. Edith Keto och Ann-Christine Snickars har inventerat prosan, och jag räknar till 21 romaner/noveller och sex titlar som kan klassas som essäistik eller prosapoesi.
Här saknas till exempel Claes Anderssons fjolårsbok, men den behandlas i en annan av numrets artiklar, som gör mig riktigt upprymd. J P Roos’ recension av AnderssonStilla dagar i Mejlans och den finska sociologen Antti Eskolas Vanhuus. Helpottava, huolestuttava, kiinnostava heter ”Sextiotalisterna blir riktigt gamla” och på ett trevligt fräckt vis ger den en bild av skribenten som ganska nöjd med sig själv.
”Jag är bara några år yngre, men tycks redan höra till den generation som förstått att människan har en enda kropp som hon måste sköta om hela livet”, skriver Roos apropå Eskola som ”går på länk i smyg och erkänner det först när han inte mera kan göra det” och som vägrar använda gångstavar för att det är för genant, ”men [nog] godkänner rollatorn sen när det blir så dags.”
Roos är antagligen något viktigt på spåren. Det finns för många äldre män som behandlar sin kropp som om de hatade och misstrodde den och helst ville straffa den med döden så fort den krånglar (motionsvägran, vägran att tänka över sina
matvanor, vägran att gå till läkaren).
Skam och trots tycks vara ledmotiv i Eskolas liv, och ”överraskande nog ser Eskola inget samband mellan dem”, inte heller mellan sitt unga, sitt medelålders och sitt gamla jag. ”Jag har känt honom sen 60-talet och kan säga att han i själva verket alltid varit likadan, med små variationer och lite olika intressen. Den religiösa Eskola höll han nog länge hemlig,” fastslår Roos.
Han grälar också lite på Eskolas beslut att bränna sina dagböcker, och skriver optimistiskt: ”Gamla papper kan vara värdefulla och bör sparas, det går ju att exempelvis donera dem och försegla dem för femtio år.” Ett varningens ord här: jag har hört professionella arkivarier sucka uppgivet över de alltför långa förseglingstiderna. Femtio år kan släcka allt intresse för eviga tider.
Claes Anderssons autofiktiva romanhjälte Otto är en muntrare bekantskap än Eskolas berättarjag, trots sin påtagliga kroppsliga skröplighet (som Roos inte går in på, eftersom den rimligtvis i motsats till Eskolas tjuriga motionsförakt inte förargar honom ). ”Det är inte en krympande åldring, om än en åldring som till stor del lever i sina egna tankar och minnen. Men han lever! (...) Andersson klagar egentligen inte och är aldrig riktigt missnöjd. Den avslutande fantasin om hur det känns att vara död är också rolig, även om det är Eskola som faktiskt tror på liv efter döden.”