Den brustna utopin
Om de stora ryska romanerna har man sagt att förvisso är de stora, men inte perfekta. Detta gäller i högsta grad Andrej Platonovs Tjevengur som är en svindlande berättelse om de kaotiska åren efter revolutionen och det ryska inbördeskriget. Och samtidigt
ROMAN ●●Andrej Platonov Tjevengur Ersatz 2016
Att Tjevengur. En resa med öppet hjärta nu kommer i Kajsa Öberg Lindstens inkännande nyöversättning innebär ingenting mindre än att vi får möta en ny rysk klassiker.
Romanen skrevs redan i slutet av tjugotalet, men publicerades i sin helhet först efter perestrojkan. För Gorkij var dess betydelse lika uppenbar som att Platonovs ”lyrisktsatiriska verklighetsbild” aldrig skulle klara censuren.
Det är märkligt att Andrej Platonov själv klarade sig den gången. När Stalin hade läst en av hans noveller skrev han ilsket att texten kunde ha skrivits av en fiendeagent med uppgift att sabotera kolchosrörelsen. Det betydde slutet på Platonovs framtid som författare, det betydde långvariga umbäranden, men han fick dö en naturlig död. Och som bekant brinner manuskript inte. I dag räknas Platonov självklart till nittonhundratalets stora ryska författare.
”Socialismens sommarland”
I Tjevengur sveper längtan efter ”socialismens sommarland” fram som en tsunami över Ryssland; den sliter upp hus, bollar med människor, fördriver och dödar – samtidigt som den röjer plats för nytt liv.
För Andrej Platonov (1899–1951) blev revolutionen lika mycket hans egen som landets väg. Han var son till en järnvägsarbetare med elva barn i Voronezj och anslöt sig tidigt till bolsjevikerna. Revolutionen gav honom luft under vingarna. Han kunde studera till elingenjör, ett yrke som förde honom vida omkring i sydvästra Ryssland. När han sedan började skriva hade han en unik fond av erfarenheter att utgå från.
Platonov hade sett den gränslösa hängivenheten hos dem som trodde på ett nytt lyckligt skede i mänsklighetens historia. I Tjevengur spränger kommunisten Kopjonkin full av förtröstan fram på sin häst Proletärkraften för att utrota det gamla och bygga det nya. Liksom en sentida Don Quixote bär han bilden av sin dam, Rosa Luxemburg, i hjärtat medan han dödar, likgiltigt men effektivt.
Platonov hade också sett all ödeläggelse som följde av den exalterade tron på en ljus framtid. Tillsammans med sin vän Vdanov drar Kopjonkin fram genom en landsbygd som härjats av krig och hunger. Vart de än kommer ligger jorden oplöjd och obesådd. Stugorna liknar stängda likkistor och står fyllda av barnlös stillhet. Tidigare fanns det människor, säger en man, nu har vi blivit munnar. Livet har förvandlats till överlevnad.
Målet är Tjevengur, en liten stad där kommunismen ska förverkligas. En förutsättning är att de forna invånarna tas av livet, vilket sker en fruktansvärd natt. Vdanov är sorgsen men ifrågasätter inte revolutionens nödvändighet utan ser den som ett oundvikligt naturfenomen. Han deltar i de nyanländas valhänta försök att göra Tjevengur till en modell av lycka för resten av världen. Samtidigt känner han något inom sig som oförväget varnar: ”Akta dig!”
En plågsam kluvenhet
Liksom i mycket av Platonovs författarskap finns här en plågsam kluvenhet, en spänning som tänjer språket. Det blir en starkt personlig, tät poetisk text där orden tycks lämna sina invanda banor.
Joseph Brodsky ser här en stilistisk extremism som gör Platonov hart nog omöjlig på andra språk. I och med Kajsa Öberg Lindstens mästerliga översättning talar ändå texten direkt: om de fattiga byarnas ängslan, om grässtråets blyga kropp, om den föräldralösa naturens sorgsenhet.
Ibland har den nya tillvaron också komiska sidor som när en höna blir desperat jagad i Tjevengur där andra husdjur redan försvunnit.
Det är stora kast mellan det groteska och det tragiska; mellan människornas grymhet och naturens mildhet, mellan den nyinlärda marxismen och den kvardröjande kristendomen, mellan mänskans längtan att leva efter eget huvud och den växande byråkratins tentakler.
Här ska man inte kräva kronologi eller konsekvens utan låta sig sugas in i ett berättande som kan kännas splittrat och halvfärdigt, men just därigenom liknar den kaotiska tid som skildras.
Till Tjevengur kommer ömkliga, opraktiska människor som dåraktigt försöker förverkliga socialismen på den öde stäppen. De vill utvinna el ur solljuset, de vill leva kollektivt, de vill livnära sig på det som naturen ger.
Revolutionen skulle komma med det ömsesidiga livets lycka, men varför syns inte kommunismen i Tjevengur? Någon talar om ”socialismens tillfälliga frånvaro i verkligheten”, andra känner begäret efter egendom växa …
Det är med stor ömhet och medkänsla som Platonov skriver om den brustna utopin. Liksom hans andra stora roman, Grundgropen (svensk översättning 2008) är Tjevengur en djupt sorgsen och samtidigt starkt lustfylld läsning.
För Brodsky var Platonov en språkets och berättandets förnyare på nivå med Kafka eller Joyce. Men framför allt var Andrej Platonov den författare som närmast kunnat visa vad som skedde med människorna i revolutionens svallvågor.
Revolutionen skulle komma med det ömsesidiga livets lycka, men varför syns inte kommunismen i Tjevengur? Någon talar om ”socialismens tillfälliga frånvaro i verkligheten”, andra känner begäret efter egendom växa …