Bortglömd konstnärshustru
Evigt jämförd med sin make och avfärdad som hans efterapare. Utställningen på konstmuseet Ham visar att Eva TornwallCollin behandlats orättvist. Hon hade tvärtom egna motiv och inspirationskällor.
UTSTÄLLNING ●●Eva Törnwall-Collin. Helsingfors konstmusem HAM, Tennispalatset. Till den 27.8.
För första gången på trettiofem år har allmänheten möjlighet att bekanta sig med Eva Törnwall-Collins målningar i en retrospektiv på konstmuseet Ham i Tennispalatset. Vem då? Texten som introducerar utställningen hymlar inte, utan går rakt på sak: Eva Törnwall, kvinnlig målare, född 1896, avliden 1982, gift med konstnären Marcus Collin, evigt jämförd med honom och avfärdad som hans efterapare, nyupptäckt tack vare konsthistorisk forskning som lyfter fram personer bortglömda på grund av sitt kön.
En snabb sökning på Google avslöjar träffar som nästan undantagslöst är kopplade till Hams utställning. Undantagen är förstås länkar till sidor på vilka Törnwall-Collin nämns i samband med sin make. Alla målningar som en bildsökning får upp är nypublicerade på grund av retrospektiven. I sig självt är utställningen alltså redan en kulturgärning. Initiativtagare är stiftelsen Pro Artibus, som anlitat skicklige Juha-Heikki Tihinen som curator.
Rosa – helt rätt!
Till skillnad från de flesta andra utställningar på Ham har TörnwallCollins retrospektiv gratis inträde och är beläget lite avskilt och undangömt i två isolerade salar. En klassisk vacker rosa slår överraskande emot en vid öppningen till den första salen: neutrala väggar har fått ge vika för en djärv färgton. Först känns den förbryllande, men visar sig sedan vara ett snillrikt val som ger lyster till oljemålningarna på väggarna. Mycket brutna färger, mycket harmoniska färger. Återkommande inslag av ljusrött i klädesplaggen burna av Törnwall-Collins modeller. Och så denna rosa på väggarna – flickig rosa, babyrosa. Som är helt rätt.
Kvinnliga konstnärers verk stämplas ofta som ”feminina” på basis av de mest varierade orsaker. Referenser till kroppen, till familjen, till psyket? Feminint! Textil, pastell, självbiografi? Feminint! TörnwallCollins tidiga målningar som fyller den första salen avfärdades en gång i tiden inte bara som ”kvinnliga” utan främst som en ”konstnärshustrus verk”. Att Törnwall hade gift sig med sin fjorton år äldre lärare förseglade för en lång tid hennes öde. ”Det vore intressant att se, vad hon kunde komma med, om hon frigjorde sig från det dominerande inflytande, under vilket hon arbetar” skrev konstkritikern Signe Tandefelt 1919, refererande till maken Collin. På basis av retrospektiven känns det som en orättvis behandling: Törnwall-Collin hade sina egna inspirationskällor och motiv.
Flickor och främlingar
En av de stora inspirationskällorna var antroposofi och färglära, som Törnwall-Collin gjorde flera djupdykningar i, resulterandes i smått obehagliga spirituella målningar föreställande Jesu liv (och eurytmi!) i stickande färger. En annan bortglömd kvinnlig konstnär som också intresserade sig för antroposofi var Hilma af Klint, som även nämns i den lyckade bok om Törnwall-Collin som Ham gett ut i samband med denna utställning. Där af Klint var en isolerad abstrakt pionjär som vävde in mystik i sina kompositioner är Törnwall-Collin mer direkt och helt hängiven figurativa motiv. Det är egentligen bara antroposofin som af Klint och Törnwall-Collin har gemensamt, men det är intressant att se hur totalt olika verk som sprungit ur en och samma inspirationskälla.
För en museibesökare är det en lyx att kunna få ett helt konstnärskap presenterat för sig i en enda utställning och därmed kunna plocka russinen ur kakan. I denna kaka är russinen Törnwall-Collins porträtt – porträtt på barn, på flickor, på främlingar. Individer.
De flesta av Törnwall-Collins porträtt föreställer ensamma individer, men den slående målningen Järnvägskupé (odaterad) är ett undantag. I den blickar betraktaren in i en tågkupé som genom ett fönster. Lakoniska resenärers blickar tittar tillbaka ut genom detta fönster som är tavlans duk. Det är som en scen ur en film av Ken Loach.
Gruppbilden Vid kaffebordet från 1919 vibrerar också den av en tryckande vardagsstämning. TörnwallCollin lämnar ansiktena odetaljerade, tomma. Men personerna är ändå där, tungt sittande på sin veranda med fantastisk utsikt, ätande kex. Och barnen! Barnen i verket Två barn/Trähästen (1922): uttråkade, trumpna. ”Måste jag sitta här?” Som så ofta i konsten är vardagen den vackraste och bästa inspirationen. Så också i Eva Törnwall-Collins oeuvre.