Allting är betydelsefullt
Helen Korpak konfronteras med sina egna fördomar när hon ser Wolfgang Tillmans fotografier på Tate Modern.
Konstrecension
●Wolfgang Tillmans: 2017. Tate Modern, London. Till den 11.6.
”Vem som helst kunde ha gjort det där”. “Ett barn kunde ha gjort det där”. Den klassiska kommentaren, tidigare reserverad för abstrakta målningar, används nu för tiden främst i samband med kritik av fotografier. Vem som helst kunde ju ha tryckt på knappen, det krävs bara att man riktar objektivet mot något fint.
Fotokonsten är det som hånas allra mest och hårdast i dagens konstvärld. Det är ett sekel sedan Marcel Duchamps urinoar signerad R. Mutt ställdes ut och readymades väckte rabalder, och människor orkar inte riktigt bry sig om vad skulptörer eller målare gör. Det är ändå Konst med stort K, låt dem hålla på.
Fotot däremot! Det har ingen lång tradition; det är ännu ett gott stycke kvar till tvåhundraårsjubileet. Färgfotografiet blev salongsdugligt för några decennier sedan och få stora museiutställningar består av foto, så vem kan klandra alla nitiska fotopoliser?
Alla de traditionalister som blev apoplektiska av avslöjandet att Steve McCurry (han som fotade den afghanska flickan Sharbat Gula för National Geographics omslag 1984) hade haft mage nog att redigera bort någon ful lyktstolpe ur en annars lyckad ögonblicksbild och spydde näthat tills den arma gubbfotografen lovade att tygla sitt bruk av Photoshop. Eller de drygt sextio rasande anglosaxer som tog i med hårdhandskarna i kommentarsfältet för brittiska The Guardians onlineartikel i serien “My best shot” om Elina Brotherus favoritbild när det kom fram att Brotherus inte med eget finger tryckt på avlösaren eftersom hon också agerade modell.
Fotografiet döms hårt och utan närmare eftertanke eftersom så gott som var och en av oss någon gång tagit ett fotografi och mediet därför är vardagligt. Dag ut och dag in bombarderas vi också av fotografier, både i den privata och i den allmänna sfären. Vi är välbekanta med fotot, och därför tycker vi oss med stor säkerhet känna till fotokonsten, vare sig vi är insatta i kontexten eller ej.
Banbrytande
Första gången jag såg tyska Wolfgang Tillmans fotografier tyckte jag de var skit (ursäkta ordvalet). Vem som helst kunde ha gjort det här! Jag minns distinkt verken: Like Praying I och II från 1994. I dem en man knäböjande på ett trägolv med ansiktet dolt i händerna, i den första bilden i naturljus med kläderna på, i den andra naken och upplyst av blixt. Det är inte en symmetrisk diptyk: kamerans position är olika i bilderna, och mannen längre bort i den andra. Snapshots. Ogenomtänkt slarv.
Det var så mycket jag inte tog in i bilderna då. Det universala kroppsspråk för oöverkomlig sorg och gråt som den maskulint presenterande mannen på bilderna uppvisar, till exempel. Eller det banbrytande i att slita loss fotografiet från det krav på precis teknisk perfektion som bland annat Ansel Adams hårt kampanjade för under 1900-talet. Så egentligen är det avsaknad av ödmjukhet vid betraktande av fotografier som är den största boven av alla. Ibland är det snarare betraktarens arrogans än fotografen som skapar dåliga bilder.
Djärvt om globalisering
När jag 2017 stiger in på Tillmans separatutställning på Tate Modern i London är jag mer ödmjuk. Skiftet har i och för sig redan inträffat för länge sedan – droppen var boken Neue Welt från 2012 i vilken Tillmans på ett fantastiskt och djärvt sätt ger sig i kast med globalisering och automatisering. På många sätt har Tillmans också introducerat neue welt, en ny värld, inom fotografiet under de decennier han varit verksam. Det mest centrala är hans revolutionerande av presentationen av fotografier i gallerioch museikontext. Noggrant utförda och dyrt inramade silvergelatinkopior hängda på rad har, tack vare Tillmans, delvis trängts undan av helheter i vilka färger, utförande, upphängning och presentation är kreativa och unika.
På Tate har upphängningen be- stämts av konstnären själv, och därmed är den inte stel eller klinisk, vilket oftast är fallet på institutionsmuseum. Undantagsvis får besökare ta bilder i utställningen för “Tillmans bryr sig inte”, som en anställd uttrycker det.
Jag konfronteras direkt med mina tidigare fördomar – utställningens första verk är en bleknad monokrom faxad laserkopia av Like Praying. Ett litet försvinnande spöke av en gammal bild. Sen viftas det farväl till 1990-talet och galloperas in i 2017 – stort, litet, färger, skräp, människor, böcker, planscher, texter. I Tillmans tappning blir en bild av ett ogräs relevant, och en helhet av tråkbilder från flygplatser blir en vass politisk kommentar om vår besatthet av gränser och vår ängsliga illa dolda xenofobi.
Här finns böcker Tillmans gjort bestående enbart av bilder på Concordeplan i luften när det ännu begav sig, ett blått rum med bara musik och en intervju med ryska LGBT-aktivister, publicerad i hipstertidningen i-D. Ett urval av de vackra pro-EU planscher Tillmans tryckte upp inför brexit-omröstningen, en alldeles enorm sensuell bild på testiklar, abstrakta tredimensionella bilder i specialramar. Och textbaserade projektet Truth Study Center, påbörjat för nästan tio år sedan, som handlar om vad som nyligen eufemistiskt myntats som alternative facts, alternativa fakta.
Tillmans oeuvre är svindlande mångsidig. Det formligen myllrar av kreativitet och experimentlusta, samtidigt som helheten ofta är allvarlig och politiskt laddad. Och när man smått utmattat tror att man sett helheten och återvänder till Tate Moderns bottenvåning inser man att nej – här finns ännu ett enormt rum med ljud- och ljusinstallation. I det mörka utrymmet ligger unga tjejer på svarta dynor på golvet medan äldre män sitter på hårda stolar och tittar på ljuskäglor som rör sig i takt med Tillmans musik. Ingen rör sig, tiden står stilla. Det är svårt att slita sig loss.
Utanför säljs officiella Tillmanspå-Tate-väskor med texten som kommit att bli mottot för fotografens konstnärskap: If One Thing Matters, Everything Matters. Om någonting är betydelsefullt är allting betydelsefullt. Vare sig det är mänskliga rättigheter eller ett äppelträd utanför Tillmans ytterdörr.
❞ Det formligen myllrar av kreativitet och experimentlusta, samtidigt som helheten ofta är allvarlig och politiskt laddad.