Brev att spara

Jag höll på att sortera gamla julkort och julbrev – det visade sig att jag hade dem i buntar ända från 1990talet. Många av mina vänner skriver längre epistlar, det blir liksom den årliga lägesrapporten, vilket också jag brukar syssla med. Men de flesta skickar bara ett enkelt julkort med namnet (ibland oläsligt) under den färdigtryckta texten God Jul.

Nåväl. Där satt jag på golvet och slängde julkort. Korten med bara namn under åkte direkt i papperskorgen – tills jag kom på att barnbarnet kanske skulle kunna använda de vackraste att klippa och klistra med. Så de fick en egen låda.

Återstod de julhälsningar som också var riktiga brev. Det var svårt. Papperskorgen, eller …? Men när jag är borta – vem vill verkligen sen läsa dem? Det blev ett raskt avfärdande av de flesta.

Tills jag kom till ett brev från en av mina småkusiner i utlandet, flitig brevskrivare annars också. Jag hann redan börja riva i det innan jag såg att det handlade om, ja – om att slänga brev.

Det visade sig att hon hade en låda full med brev till och från hennes far. Vintern 193637 befann han sig i England och fick brev bland annat av sin tioåriga lillasyster Bojen (senare gift Huldén, bekant för äldre Husisläsare). Hon rapporterade om en dramatisk nyhet i hemstaden: ”Är det inte rysligt att Erik Stål blivit mördad! Några veckor före han blev mördad, stod jag vid vår port med några av mina kamrater, då gick han därom just. Då sade jag Erik Stål! Då sa han Erik Stål är snål och tycker om kål.”

Min småkusin citerar flera ställen i brevet och i andra brev och man få en sådan underbar känsla av närvaro, i en tid då man själv ännu inte existerade! Men människorna har man känt eller känt till, och man kan föreställa sig platserna, eftersom det är ens egen gamla hemstad det handlar om.

Själv har jag förstås sparat pappas och mammas brevväxling under kriget när pappa låg vid fronten. Visserligen säkert rätt självcensurerade eftersom de visste att krigscensuren skulle läsa dem, men i alla fall. Mätte en gång de hårda buntarna med sidenband omkring och fick dem till en meter och trettiosex centimeter. Nu får buntarna nog vänta på ytterligare en generation att knytas upp och läsas.

Och mina brev till föräldrarna! Under studietiden och under vuxenlivet! Vilken inblick i mitt liv min egen dotter får där!

Men annars? Vilka brev skall man spara?