Brutalt, äckligt och blodigt
Den sjätte romanen om Joona Linna är lika brutal och blodig som Lars Keplers tidigare romaner, men också betydligt enformigare.
Lars Kepler Kaninjägaren, Albert Bonniers Förlag, 2016
En deckare av Agatha Christie ingick i den lektyr jag hade med mig på min solsemester för två veckor sedan. Kriminalromanen var en typisk Christie-dito – ett mord begås, lite i skymundan, och tonvikten ligger på de misstänkta, inte på hur den mördade bragtes om livet.
Ett ord som spree killer förekommer inte i Agatha Christies värld, lyckligtvis.
Fram till att jag läste Lars Keplers nya thriller Kaninjägaren hade jag ingen aning om vad en spree killer är, numera är jag en av de invigda.
En spree killer är en mördare som utser många offer, är mer hämningslös än en mördare i allmänhet brukar vara och som dessutom, i motsats till seriemördare, inte behöver lång tid för att återhämta sig från sitt självpåtagna, blodiga uppdrag.Paret bakom pseudonymen Lars Kepler, Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril, använder flitigt begreppet spree killer på tal om mördaren i thrillern Kaninjägaren.
Den här mördaren bär ett kännetecken i form av ett hårband av blodiga kaninöron.
Kaninjägaren tar vid två år efter att den förra romanen, Stalker, slutade. Kommissarie Joona Linna med den blonda kalufsen avtjänar ett fängelsestraff på Hall när han en dag får ett oväntat uppdrag – att luska ut vem som tagit livet av Sveriges utrikesminister, i dennes eget hem dessutom.
Ur en ytterst våldsam, och plågsam, inledning utvecklas en historia som tar avstamp i en gruppvåldtäkt på ett av Sveriges fina internat trettio år tidigare. Skolans lärare har, i sedvanlig ordning, vetat att sköra elever mobbas och ”bestraffas” men underlåtit att blanda sig i elevernas göranden – att någon får betala med sin hälsa är mindre viktigt än skolans rykte.
Våldtäkten, som mycket väl kunde vara sann, leder till en besinningslös historia i högt tempo och med ett antal utstuderade och detaljrikt skildrade mord. Största delen av romanen utspelar sig i Stockholm bland kändiskockar och andra till det yttre framgångsrika och välklädda herrar, men finalen har av outgrundlig anledning placerats på ett hotell i Kurravaara i Tornedalen. Kan det vara så att norra Sverige hägrar med tanke på en eventuell filmatisering?
Hängivna läsare av Alexander och Alexandra Ahndorils deckarsuccé känner igen det mesta – det fartfyllda tempot, det detaljrikt skildrade våldet och förkärleken för att beskriva hur mjukt diverse personer talar. Allt detta finns i överflöd också i Kaninjägaren. Men trots att boken är tjockare än parets tidigare böcker finns här inga nya element, bara fler mord och en plötslig utflykt till Chicago.
Joona Linnas finska rötter är förstås ett fiffigt sätt att attrahera finländska och sverigefinska läsare och den här gången är alla uttryck och namn rättstavade på finska. Gärna skulle man som läsare så småningom vilja veta lite mer om personen Joona Linna, inte bara om polisen Joona Linna. Dock ska Joona Linna tydligen hänga med också i fortsättningen, åtminstone att döma av slutscenen i epilogen som bäddar för nya grymheter i nästa bok.