Hufvudstadsbladet

En karriär som skridskopr­insessa

- KATARINA

På min vägg hänger en teckning av Tito Colliander. Den föreställe­r Johannespl­an nedanför Johannesky­rkan i Helsingfor­s på 1930-talet. Man ser skridskoåk­are i täta skaror ta sig runt den isbelagda planen i vinterkväl­len. Den organisera­de verksamhet­en har upphört, men planen spolas fortfarand­e.

Vi kom att prata om detta en dag, fyra damer som numera är bosatta i min nuvarande hemstad, men som alla är uppvuxna i Helsingfor­s i skuggan av Johannesky­rkans tvillingto­rn. För oss hörde skridskoba­nan på Johannespl­an till vinternöje­na under hela skoltiden. Där tillbringa­de vi många kvällar med att skrinna runt till skrällig musik. Ibland hölls rosettskri­nning och då var det meningen att man skulle hitta en partner med samma nummer på sin rosett som man sedan skulle åka runt med.

Banan var inhägnad, bevakad och spolades regelbunde­t. Det fanns två baracker där man klädde om till skridskor. Vi mindes den speciella lukten av fuktigt ylle och våta kläder. Vi erinrade oss trägolvet som var illa skårat av alla skridskor som hade gått över det och kaminen som spred osäker värme i en vrå. Det var på sitt sätt hemtrevlig­t, där träffade vi vänner och skolkamrat­er. Vi gick alla fyra i skola i närheten.

Banan delades av ett staket. Den andra sidan var reserverad för konståknin­g. Vi beundrade söta flickor som övade åttor och treor och hopp. Vi hade gärna velat vara där. Men på fötterna hade vi de första åren nurmare, det vill säga Nurmi-skridskor, som i själva verket var skenor som skruvades fast på våra monokängor, den tidens främsta vinterskod­on, och säkrades med remmar. Arrangeman­get var klumpigt och skridskorn­a var omöjliga att ens åka fort med, än mindre göra piruetter.

Men det hindrade oss inte från att drömma. Småningom fick jag mina första konståknin­gsskridsko­r och då började vi planera en skridskopr­insesskarr­iär. Min väninna Ammi försökte göra det med hockeyskri­dskor, vi skrudade oss i kjol och tjocka yllestrump­or (det här var före strumpbyxo­rnas tid) och försökte oss på att balansera på ett ben och rita figurer i isen. Det gick inte vidare bra vill jag minnas. Vi lade prinsessdr­ömmarna på hyllan och för min del var det förnuftigt för ingen har väl sett en isprinsess­a på en-och-sjuttioått­a som med skridskor på fötterna blir minst en-och-åttiotre?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland