En karriär som skridskoprinsessa
På min vägg hänger en teckning av Tito Colliander. Den föreställer Johannesplan nedanför Johanneskyrkan i Helsingfors på 1930-talet. Man ser skridskoåkare i täta skaror ta sig runt den isbelagda planen i vinterkvällen. Den organiserade verksamheten har upphört, men planen spolas fortfarande.
Vi kom att prata om detta en dag, fyra damer som numera är bosatta i min nuvarande hemstad, men som alla är uppvuxna i Helsingfors i skuggan av Johanneskyrkans tvillingtorn. För oss hörde skridskobanan på Johannesplan till vinternöjena under hela skoltiden. Där tillbringade vi många kvällar med att skrinna runt till skrällig musik. Ibland hölls rosettskrinning och då var det meningen att man skulle hitta en partner med samma nummer på sin rosett som man sedan skulle åka runt med.
Banan var inhägnad, bevakad och spolades regelbundet. Det fanns två baracker där man klädde om till skridskor. Vi mindes den speciella lukten av fuktigt ylle och våta kläder. Vi erinrade oss trägolvet som var illa skårat av alla skridskor som hade gått över det och kaminen som spred osäker värme i en vrå. Det var på sitt sätt hemtrevligt, där träffade vi vänner och skolkamrater. Vi gick alla fyra i skola i närheten.
Banan delades av ett staket. Den andra sidan var reserverad för konståkning. Vi beundrade söta flickor som övade åttor och treor och hopp. Vi hade gärna velat vara där. Men på fötterna hade vi de första åren nurmare, det vill säga Nurmi-skridskor, som i själva verket var skenor som skruvades fast på våra monokängor, den tidens främsta vinterskodon, och säkrades med remmar. Arrangemanget var klumpigt och skridskorna var omöjliga att ens åka fort med, än mindre göra piruetter.
Men det hindrade oss inte från att drömma. Småningom fick jag mina första konståkningsskridskor och då började vi planera en skridskoprinsesskarriär. Min väninna Ammi försökte göra det med hockeyskridskor, vi skrudade oss i kjol och tjocka yllestrumpor (det här var före strumpbyxornas tid) och försökte oss på att balansera på ett ben och rita figurer i isen. Det gick inte vidare bra vill jag minnas. Vi lade prinsessdrömmarna på hyllan och för min del var det förnuftigt för ingen har väl sett en isprinsessa på en-och-sjuttioåtta som med skridskor på fötterna blir minst en-och-åttiotre?