Viktigt behålla kritiskt perspektiv till hur vårt förflutna framhävs
Historiebruk har en dålig klang. Och ändå är historia en väsentlig del av vår mänsklighet. En individs personlighet är starkt anknuten till – om inte fullständigt beroende av – minne, det vill säga kontakten mellan det förflutna och nuet. På samma sätt är kollektiva identiteter starkt anknutna till berättelser om kollektivets förflutna, alltså historia.
Denna insikt har inspirerat forskare att studera historiebruk som en del av samhällets kultur, även kallad historiekultur. En väsentlig fråga blir då hur man skall avgränsa och historisera ”ett samhälle”, vilket oftast i ett långt tidsperspektiv blir problematiskt då innebörden i begreppen ”vi” och ”dem” varierar enligt talaren, kontexten och tiden. Historiebruk har varit och är ett identitetspolitiskt verktyg.
Hungeråren i Finland på 1860-talet är ett sådant exempel. Mellan 1866 och 1868 försvann cirka 180 000 människor från storfurstendömets befolkningsantal, det vill säga ungefär 10 procent av totalbefolkningen 1864 till följd av hunger och epidemier. Denna händelse har givit upphov till subtila och intressanta former av historiebruk.
En för samtiden kontroversiell tolkning var upplevelsen om nödåren som en gemensam nationell tragedi. I denna tolkning uppfattades nödåren som ett bevis på att Runebergs Paavo-bonde var en sann karakterisering av det finska folket, det vill säga laglydig, tålmodig och altruistisk. Karl A. Tavaststjernas roman Hårda tider utkom 1891 som en reaktion mot detta synsätt.
Mer makaber blev bilden då fennomanen Agathon Meurman i sin reaktion mot Tavaststjernas samhällskritik beskrev offren som nationens hjältar och martyrer. Arbetarrörelsen kom senare att aktivt använda minnet från nödåren som ett exempel på hur statsmakten ensidigt hade allierat sig med den borgerliga samhällsklassen på bekostnad av arbetarklassen.
Händelserna 1917–1918 kan tolkas ur ett samtida historiekulturellt perspektiv: å ena sidan som de rödas desperata försök att hindra vårvinterns 1867–1868 enorma hungerkatastrof från att upprepas, å andra sidan som den vita landägande klassens vrede över att arbetarklassen hade svikit bonden Paavos altruistiska och laglydiga ideal.
Åren 1867–1868 och 1917– 1918 har även annat gemensamt. Under mellankrigstiden kom nödåren att utplånas från folkskolans historieundervisning och i viss mån ersättas av en tyngre betoning på hungersnöden från 1695– 1697. Man försökte förflytta tankar om nationell hungersnöd så långt bort i historien som möjligt. Samtidigt nedtonades arbetarrörelsens sociala
Historiebruk är högaktuellt i och med hundraårsfirandet av Finlands självständighet.
drivkrafter som ”legitima” orsaker för upproret. Skillnaden i historieundervisningen till tiden då Zacharias Topelius’ Boken om vårt land hade använts som lärobok några decennier tidigare kunde inte ha varit starkare.
Topelius hade betonat det karga landet, återkommande missväxter och hungersnöd som karaktärsformande för den finska nationalkaraktären, men den nya republikens födelse hade på ett konkret sätt ifrågasatt dessa nationalromantiska ideal. Genomslagskraften i frihetskrigsbenämningen var så stor eftersom den flyttade fokus från en över halvsekel lång nationellt självkritisk misärberättelse, exemplifierad av Frans E. Sillanpääs roman Det fromma eländet, till en utlokaliserad fiendeberättelse om en nationell självbevarelsekamp.
I den unga nationalstaten Finland var hungerpolitik så känsligt att selektiv glömska blev den dominerande historiebruksstrategin. Minnesmärken för 1860-talets nödår är inte sällsynta, men typiskt för dem är att de är uppsatta efter 1950 av en generation med distans till de anonyma nödårsoffren. Monumenten finns ofta på landsbygdens kyrkogårdar, utanför politiska associationer.
Historiebruk är högaktuellt i och med hundraårsfirandet av Finlands självständighet. Det är emellertid viktigt att behålla ett kritiskt perspektiv till hur vårt upplevda förflutna framhävs i offentligheten.