Polismördaren Christensen vill gå fri
Iförd handklovar och med sex poliser i skottsäkra västar eskorterades den danske polismördaren Steen Christensen, 52, när han hämtades inför domstolen i Glostrup i Danmark. Christensen som formligen avrättade två poliser i Helsingfors 1997 har suttit halv
Steen Christensen dömdes i maj 1998 till livstids fängelse i Helsingfors för ett av de mest avskyvärda brotten i finsk kriminalhistoria. Han begick polismorden i hörnet av Kaptensgatan och Fabriksgatan natten mot den 23 oktober 1997.
Christensen som hade flytt till Finland efter att ha avvikit från en fängelsepermission i Danmark hade strax innan rånat nattportieren på hotell Palace. När polispatrullen stötte på honom på Fabriksgatan kommenderade han ut de två polismännen och tvingade dem på knä varpå han sköt båda i bakhuvudet.
Christensen greps fyra dagar senare efter en enorm polisinsats på hotell Vaakuna i Tavastehus. Där hade han försökt ta sitt liv utan att lyckas. I ett avskedsbrev bad han om förlåtelse av polisernas anhöriga och sin egen familj.
Grånad fånge
Christensen som vid rätten i Glostrup uppträdde med kortklippt grånat hår har suttit sammanlagt 25 år i fängelse. I Danmark har han dömts till sammanlagt 15 år för bland annat narkotikabrott, rån och våldtäkt. Därtill kommer livstidsstraffet för polismorden. Det var under en permission i samband med att han avtjänade fängelsestraffet i Danmark som han tog sig till Finland.
Christensen har visat på en stor mångsidighet som kriminell. Han har dömts för 95 olika brott. Våldtäkten begick han i samband med ett bankrån då han band fast en 23-årig kvinnlig banktjänsteman vid ett skrivbord och våldtog henne.
Enligt hans advokat Janus Malcom har Christensen hotats till döden och han krävde därför att förhandlingarna hålls bakom stängda dörrar, vilket den danska domstolen, mot normal praxis, gick med på. Domare Anne-Marie Boysen säger till Ekstrabladet att rätten tar allvarligt på hoten mot Christensens säkerhet.
När han i en paus behövde besöka toaletten eskorterades han av sex beväpnade poliser i skottsäkra västar.
Under rättegången har Christensen anfört argument för att bli släppt på fri fot och en ny utvärdering av hans farlighet har gjorts. Den danska kriminalomsorgen har avvisat hans krav.
Under förhandlingarna i Glostrup vittnade åtta personer för kriminalomsorgens räkning.
Rätten fattar beslutet om hans eventuella frigivning senare i år.
Gifte sig med finska
Under åren i fängelse kom Christensen i kontakt med en ung finländska som han enligt danska tidningar gifte sig med och som han gjorde gravid år 2000.
Christensens uppträdande i tingsrätten i Helsingfors hör till de säregnaste. Med en öppen blå blick, vältaligt och till synes världsvant förde han sin egen talan. Det var ingen tvekan om att han, samtidigt som han utan omsvep erkände morden, också njöt av sin performance.
Under den relativt korta rättegången förnekade han bestämt att han avlossat det första skottet avsiktligt.
Han beskrev det ödesdigra mötet med poliserna Antero Palos och Eero Holstis tvåmanspatrull så att Holsti inte hade förstått hans kommando på engelska att lägga sig på magen. Christensen hade då blivit nervös och viftat med revolvern för att ge eftertryck åt sin uppmaning och i det ögonblicket hade skottet brunnit av.
– Enligt min uppfattning träffade det någonstans mellan området mitt på ryggen och huvudet.
– Sedan sköt jag ett skott till. Det träffade den äldre polisen i ryggen. Efter det vet jag inte vad som hände.
– Jag accepterar livstid och tänker inte överklaga, men rätt ska vara rätt, sade Christensen med ett tonfall som gav sken av att rättvisa och ärlighet är hans viktigaste ledstjärnor.
Rättsläkaren som obducerade polismännen kunde däremot berätta att bägge hade träffats i bakhuvudet i höjd med örats övre kant. Träffarna var på samma höjd men på olika sidor om mittpunkten på bakhuvudet.
Tackade nej till eget försvar
Åklagaren, de anhörigas advokater och domarna var överens om att Christensens plädering var vältaligt nonsens och att han hade begått två kallblodiga mord.
Christensen vände sig också till sina mordoffers anhöriga och sade att han inte vet hur han ska be dem om ursäkt för vad han gjort. I fängelset hade han kommit fram till att enda sättet var att tacka nej till eget försvar.
Rätten förpassade honom till en sinnesundersökning, som han bestämt motsatte sig. Den blev resultatlös när han vägrade samarbeta och därför dömdes han som varande tillräknelig.