Detta blir en megahit, sanna mina ord!
För 117 år sedan skrevs ett stycke finländsk historia då Jean Sibelius Finlandia uppfördes för första gången på Svenska Teaterns tiljor.
Som Agnes och Emil Lind gjorde skådespelarna Cecilia Paul och Mitja Sirén en tidsresa till 1899. Med sig hade de en stor del av Svenska teaterns övriga ensemble och Helsinki Sinfonietta. Ett charmigt jippo – men varför blanda in nationalsångsfrågan i det hela? skriver HBL:s recensent Tove Djupsjöbacka.
●●Finland vaknar
Manus och regi: Johan Storgård. Musik: Jean Sibelius. Helsinki Sinfonietta, dir. Erkki Lasonpalo. Svenska Teaterns skådespelare. Svenska Teatern 21.3.
Att kombinera Svenska Teaterns 150-årsjubileum med Finlands 100-årsjubileum genom att uppmärksamma Pressens dagar 1899 kan låta långsökt, men Svenska Teatern tråcklade ihop ett ganska charmigt jippo av det hela.
Med teaterns egna skådespelare spelande diverse historiska personer lekte man med olika nivåer – emellanåt befann man sig i 1899, emellanåt kommenterade man händelser ur ett nutidsperspektiv. Eller lät publiken läsa aktualiteter mellan raderna, visst kändes det ganska tjusigt att låta teaterchefen Johan Storgård framföra en avskedshälsning i rollen som Victor Castegren, teaterchef anno dazumal.
Storgård stod själv för både manus och regi, medan helheten i hög grad bars upp av Sophia Heikkilä, som skötte konferenciärskapet elegant, även om det kanske kändes lite förbryllande att låta henne föreställa Aino Sibelius. Bäst fungerade skådespelarnas insatser då de lite bryskt höjde sina röster från salongen, som Max Forsman i rollen som journalisten Taino Taavi, eller från logerna som den mentalsjuke Josef Julius Wecksell, härligt karakteriserad av Simon Häger, en av husets intressantaste skådespelare just nu.
Musiken i centrum
Visst kunde man förstås ha gjort något radikalare av det hela. Jag kunde inte låta bli att tänka på Dramaten, som firade Shakespearejubileet med liverollspel (lajv) på teatern – tänk om publiken också kunde ha spelat med på något vis? Tablåerna som stod på programmet 1899 beskrevs i ord, men här hade jag gärna sett ett mer analytiskt grepp på tablån som konstform – hurudan var dess kärna? Vad tillförde det den visuella helheten?
Kvällens clou var musiken som skrevs för detta tillfälle av Jean Sibelius, sex tablåer samt uvertyr. Speciellt de första satserna gled nog förbi utan att göra något större intryck, men den femte tablån Stora ofreden var fascinerande. Med minimala medel bygger Sibelius här upp en stark stämning – ofta följer unisona toner i olika sektioner på varandra, som om man velat spara på både melodier och harmonier. Den sista tablån, Finland vaknar, kom sedermera att bli superhitten Finlandia, och visst är just den musiken extra kraftfull.
Helsingfors Sinfonietta spelade friskt och alert under Erkki Lasonpalos varma ledning. Akustiken är förstås vad den är, till några riktigt höga höjder når musiken inte i detta utrymme, men å andra sidan var det skönt att ingen fått för sig att förse det hela med konstgjort klingande förstärkning.
Försiktigt förbi språkfrågan
Vad gäller manus var det mesta gott och väl, även om man trippade förbi till exempel språkfrågan onödigt försiktigt (skönt att Eino Leinos och Jalmari Finnes texter ändå lugnt lästes på originalspråket finska). Vad gäller nationalism överlag gäller det att vandra varligt och genomtänkt fram. Att Heikki Klemettis karaktär fick påpeka att Finlandia i dag antagligen skulle få namnet ”Suomi nousuun” var träffande på många sätt.
Men ack, varför blanda in nationalsångsfrågan i det hela?! Ett hoppfullt nickande och ”vem vet, kanske Finlandia ännu blir nationalsång en dag” uttrycker förhoppningar som enligt min mening inte hör hemma här, åtminstone inte utan grundliga motiveringar.
De som vill sopa bort Vårt land ur Finlands historia motiverar i allmänhet det med att sången är ”svensk” (Runeberg) och ”tysk” (Pacius). Det finns många skikt av finländsk historia att lyfta fram, och nationalsången tillhör ett tidigare skikt än Finlandia. Finlands historia började inte 1917, utan långt tidigare än 1899.
Och om man absolut vill föra fram Finlandiahymnen som allsång föreslår jag att man väljer en lite bättre tonart.