Fler ”panikrum” hos hotade toppar
Säkerhet Skottsäkra fönster, väggar med kevlarväv och inbrottssäkra dörrar. Med stål och betong ska brottslingarna hållas ute och familjen skyddas. Så kallade panikrum har blivit vanligare i vissa kretsar i Sverige.
Hos många företagsledare och välbärgade personer väcktes en oro efter kidnappningarna av miljonärssonen Erik Westerberg 2002 och Sibadirektören Fabian Bengtsson 2005. Sedan dess har intresset för säkerhetsfrågor vuxit, enligt företrädare för branschen.
– Det har varit en lång mental resa att erkänna för sig själv att man i Sverige skulle kunna bli måltavla, säger Mattias Nygren, en av grundarna av säkerhetsföretaget 2 Secure.
De största hoten i dag för högt uppsatta personer, främst inom näringslivet, är utpressning och identitetsstölder, säger han. Men generellt är situationen fortfarande långt ifrån så allvarlig som på andra sidan Atlanten, där företagsledare skyddas med chaufförer och livvakter.
Köper trygghet
– Nästan alla svenska företagsledare vill uppfattas som vilken svenne som helst. Det bär emot att ha en operativ livvaktsstyrka. Men vi har inte heller en sådan hotbild här, säger han. Vid en genomgång av säkerheten för en hotad eller orolig person riktas blickarna inte minst mot bostaden. Företaget Hammerglass vd Bengt Nilsson berättar att förfrågningar och omsättningen för skottoch explosionssäkra rutor fördubblats på ett år.
– Hotbilden bara ökar, osäkerheten ökar. Folk vill skydda sig, säger han.
Vissa tar det ett steg längre. Jens Petersen arbetar bland annat med att bygga ”panikrum”, ett rum där man tar skydd om någon bryter sig in.
– Det är som en försäkring. När man är hemma vill man koppla av, säger han.
Kunderna beskriver han som personer med en hotbild. Ofta har de mycket pengar. Men det har också hänt att företaget anlitats för att hjälpa kvinnor som jagats av våldsamma män.
– De som har en hotbild vill inte skylta med det. Och man vill inte att det ska se ut som en bunker.
Panikrummet ska stå emot ett an- grepp tillräckligt länge för att polis eller väktare ska hinna fram. I storstädernas innerstadsområden handlar det om 10–20 minuter. Bor man i en villa utanför en större stad kan det handla om en timme.
En lägenhet med betongväggar är ofta relativt enkel att säkra. Där kan det räcka med en bra säkerhetsdörr, enligt Petersen.
I en trävilla är det däremot en helt annan sak. En hängiven person kan ta sig igenom väggar eller tak. Där är det vanligast att föräldrarnas sovrum förstärks med en säkerhetsdörr, väggar med stål- och kevlarlager och okrossbara rutor. Resten av huset ska bjuda på tillräckligt mycket motstånd för att familjen ska hinna sätta sig i säkerhet.
”Emotionell otrygghet”
Företaget Mil Sec har byggt panikrum sedan 1980-talet. Enligt vd Magnus Ahde rör det sig om tio–tolv om året.
– Det finns ett ökat intresse, men inte någon explosionsartad ökning. De senaste tre–fem åren är ökningen kanske 30 procent, säger han.
Enligt honom är ingenting standard. Allt anpassas efter kundens önskemål. Det går att ha separat ventilation för att undvika så kallade knockout-gaser. Det går att göra rummet skottsäkert.
– Man kan sätta in en dimgenerator som sprutar ut rök utanför rummet, så att en eventuell angripare får svårare att agera, säger han.
Men frågan är om panikrummen verkligen behövs. Antalet kidnappningsfall är få i Sverige. Mattias Nygren på 2 Secure säger att det är ”ytterst få företagsledare” som behöver ett.
–Jag tror att många inte byggs utifrån ett operativt behov, utan på grund av en emotionell otrygghet, säger han.
Både Ahde och Petersen säger dock att det har hänt att deras kunder tvingats att använda panikrummen.
–Sverige är väldigt förskonat, men det kommer mer och mer. För tio år sedan var det knappt någon som visste vad ett ”panic room” var. I dag vet folk det. Många tycker att det är fånigt, medan andra blir riktigt intresserade, säger Jens Petersen.