Att resa är att leva

… sa H.C. Andersen.

För att känna en fläkt från kontinenten åker vi till den oförstörda medeltidsstaden Tallinn. De gamla fästningsverken vilar i ett vårvinterdis och i de trånga gatorna känner man hur våren snart ska dra fram. Vanalinn. Jag smakar på ordet medan jag tuggar på en sockerrostad mandel. Det är väl ingen Tallinnresande som försummar att kasta en blick på alla de härliga kaféerna med läckra bakverk i denna gemytliga labyrint. Ett kafé är förmer än de andra. Majasmokk, ett av Tallinns äldsta och mest hyllade konditorier. Inredningen har bevarad sekelskifteskänsla och konditoriet är en veritabel marsipansalong. Målade marsipanfigurer i hundratal, äpplen och klementiner som ser ut att vara äkta frukter är uppradade på diskar och i glasmontrar.

– Här brukar en dam sitta och måla marsipanfigurerna, säger väninnan som saknar konstnären. Med spänd uppmärksamhet lyssnar en äldre gentleman på vårt för honom obegripliga samtal. Han ler som en solvarg och utropar:

– Panis Marcius hette marsipanen på 1400-talet, och pekar på marsipanfigurerna. Han går sedan inte att hejda, utan berättar ivrigt gestikulerande hur handelsresande tog med sig mandelmassan över Alperna från Sicilien för cirka 600 år sedan. Han stegar fram till glasdisken och kastar åt oss miniatyrsmå fruktformade mandelpraliner.

Jag smakar på kaloribomben och plötsligt är jag på en slingrande gränd i Palermo med en aldrig sinande människoflod, där illusoriskt naturtrogna persikor, aprikoser och fikon, allt av delikat marsipan, lyser i kaféernas fönster. En berättelse från klostret Martorana väcks till liv. Inför ett påvligt besök på 1100-talet ville nunnorna försköna klosterträdgården och ersätta de frukter som skördats med för hand kolorerade frukter gjorda av mandelmjöl och socker.

– Smakar som Frutta martorana, säger jag, där långt borta i de eviga vårarnas land.

Imponerad pekar mannen på sin bok där han också skrivit om den sicilianska marsipanen. Han sätter sig i hörnet för att vila och vi ställer oss vid disken för att välja ut utsökt marsipankonfekt.

På lunchen under medeltida valvbågar noterar servitrisen den fina konfektasken.

– Det var på Rådhusapoteket från 1422 Tallinns äldsta, ja kanske hela världens äldsta apotek man skapade marsipanen, påstår hon.

– Då kallade man marsipan för världens mest välsmakande medicin mot melankoli. Men jag vet bättre. Det var på Sicilien. Man behöver inte resa långt bort för att leva och uppleva. Ibland kan det räcka med en bit marsipan.