En överdängare till scenkonstnär
Jyrki Karttunens alter ego Jemina gör storslagen comeback på scenen.
I det här skedet av sin karriär är Jyrki Karttunen modig som få vad gäller att sätta sig själv på spel på scenen – med ett brett känslospektrum,
dans, drag queen-show, tal, sång ... I intervjuer har han nämnt sambandet mellan detta och sin ålder: vid 47 års ålder är man tvungen att utveckla sig som scenkonstnär för att kunna fortsätta verka i branschen. Karttunens första föreställning med drag-alter egot Jemina (2012) blev en succé med all rätta, och nu kommer fortsättningen.
Den första föreställningen var oerhört intim. Grundidén finns kvar, men måttstocken är denna gång en annan. Nu har Karttunen nio toppdansare till sitt förfogande samt ett stort produktionsmaskineri. På premiären kunde jag inte låta bli att vara tacksam över att någon i detta land får förverkliga idéer inom dansfältet med lite större resurser. En stor dansgrupp på scenen, högvis med dräkter, ett genomtänkt och skickligt utnyttjat scenutrymme ...
Startsträckan kändes aningen trög, men så småningom höll artistgardet publiken i ett järngrepp. Mängden olika scener (och klädbyten) var massiv, man var inne på kryssningsshow, cheerleading, tonårsprotester och Snövit. Vissa bekanta sketcher från den första delen fanns med som feministgymnastikarmén med tysk brytning.
Väldigt intressant var föreställningens format och undertonerna – hur bygger man upp en stor glittrig show och väcker tankar hos pu- bliken samtidigt som man underhåller dem med fullt ös? Andra aktens tragikomiska modeshow träffade mitt i prick: underhållande, provocerande och gripande på samma gång. Karttunen och manusförfattaren och regissören Heidi Räsänen är skickliga på att bolla med flera olika nivåer. Man är inte rädd för glittrig yta, men djupet finns alltid där, och stunder av skörhet och ren skönhet (Meryl Streep-kopiorna!).
Citerar sig själv
För den som följt med Jyrki Karttunens karriär under längre tid var det rätt fascinerande att se honom citera sig själv och kasta fram referenser till tidigare verk. Synligast var naturligtvis de stora mjukisgestalterna från My imaginary friend is with me, men man kunde också hitta referenser till barockens dödsscener (Lacrimae) och flamenco (Digital duende, Mr & Mrs Betlehem).
Den allra största behållningen i Jemina-showen var ändå dansarnas insatser som scenkonstnärer. I början väckte genustematiken en hel del uppmärksamhet men sedan vande man nästan sig – vad spelar det för roll vem som är kvinna och vem som är man? Ju längre kvällen led, desto mer såg man på dansarna som en enhetlig grupp, utan att räkna hur många av Snövitgestalterna eller hejaklacksflickorna som var män i kvinnokläder. Speciellt mansdansarna hade jobbat hårt med sin utstrålning som kvinnor (och sitt agerande i klackskor). De sexuella undertonerna fanns hela tiden närvarande, men med god smak.
Jyrki Karttunen själv är förbluffande mångsidig också vad gäller tal och sång, en överdängare som scenkonstnär, men han gick en säker balansgång tillsammans med gruppen. Det kunde ju lätt bli så att de andra degraderas till statister, men i stället verkade han utmana dem att hitta nya sidor av sig själva och ösa på för fullt.
Med uppmuntran i rätta riktningar får vi förhoppningsvis fler Karttunenstjärnor också i nästa dansargeneration.