Till den tidlösa kärlekens lov

●●Helsingfors stadsorkester Dirigent: Susanna Mälkki. Solister: Roger Muraro, piano, Valérie Hartmann-Claverie, ondes Martenot. Olivier Messiaens Turangalilasymfoni. I Musikhuset 22.3

När legendariske rysk-amerikanske dirigenten Serge Koussevitzky, som i decennier förgäves väntade på Sibelius åtta, efter andra världskriget beställde ett orkesterverk av Frankrikes då intressantaste unge tonsättare förstod han att ge honom fria händer vad verkets beskaffenhet, duration och instrumentation beträffar.

Resultatet blev även något utöver alla förväntningar och efter att Leonard Bernstein, på grund av sin men- tors dåliga hälsa, dirigerat uruppförandet i Boston i december 1949 var Koussevitzsky övertygad; han hade bevittnat födelsen av den samtida musikhistoriens främsta milstolpe sedan Stravinskys Våroffer.

Själv är jag benägen att hålla med. Olivier MessiaensTurangalilasymfoni är ett unikt verk som, i och med att det inte fått samma betydelse för den efterföljande stilistiska utvecklingen som Våroffer, skimrar som en sällsamt ouppnåelig musikalisk alptopp. Den har – i enlighet med den mångtydiga innebörden i sanskrit-titeln (bland annat glädje, rytm, tid, kärlek och död) – på sätt och vis tematiskt fullföljt den wagnerska Tristanidén om en kärlek bortom tid och rum.

Messiaens största bedrift är att

han – liksom inom sin produktion överlag – på ett fungerande sätt förmår sammansmälta en hyperintellektuell och -emotionell approach med en estetik som syntetiserar så disparata element som indonesisk gamelanmusik, indiska ragor, amerikansk populärmusik och allt vad det europeiska avantgardet dittills presterat till en fullkomligt unik, och nog så hållfast, legering.

Det tiosatsiga, cirka 75 minuter långa stycket är definitivt en symfoni, såväl vad det dramaturgiska upplägget som det motiviska arbetet anbelangar, och Messiaen är oerhört skicklig på att få rationella lösningar att klinga som fullständigt spontana. Liksom på att utvinna originella klangliga effekter utifrån ett orkestralt koncept, där egentligen endast det konserterande pianot och det säregna tidiga elektroninstrumentet ondes Martenot avviker från tidens gängse upplägg.

När Susanna Mälkki och HSO nu presenterade det tidlösa mästerverket tre år efter att Hannu Lintu och RSO gjorde det – vilket resulterade i en ypperlig Ondineinspelning – är en jämförelse förstås på sin plats, men de facto hamnar tolkningarna väldigt nära varandra. Mälkki ger ändå, skönt nog, mer durationsmässigt utrymme åt meditationen i Jardin du sommeil d’amour, medan hon å andra sidan är snabbare i vissa av de rörligare satserna, så inte minst i Joie du sang des étoiles.

Det är med andra ord frågan om subtila skiftningar på detaljplanet och Messiaenexperten Roger Muraro gav ett minst lika auktoritativt intryck vid flygeln som Angela Hewitt på Lintus inspelning, medan suveräna Valérie Hartmann-Claverie är gemensam för versionerna och en av världens få ondes Martenot-specialister.

De hårt jobbande Stadsorkestermusikerna trivdes alldeles uppenbart med Mälkkis utomordentligt tydliga, medryckande och pålitliga ledning och det faktum att det extatiska slutackordet föll aningen platt får helt enkelt skrivas på den platta Musikhusakustikens konto.