Christine Schildt är redo för ett nytt liv efter sorgen
Intervju Feministerna tyckte hon var hopplös men Christine Schildt stod på sig. I stället för en egen karriär ägnade hon fem decennier åt en älskad make, Göran Schildt. Nu tar det egna livet fart.
En av många färgstarka anekdoter i Göran Schildts ungdomsminnen Lånade vingar handlar om hur Schildt, en dag djupt försjunken i en bok, plötsligt blir avbruten av ljudet från en snöboll som dunsar mot fönstret.
Den som kastar bollen är grannarnas unga hushållspraktikant Christine som undrar om herrn vill följa med på en skidtur. Det vill han. – Göran flög upp som ett skott och inom två sekunder hade vi skidorna på oss och var ute på isen, säger Christine Schildt när hon nu, nästan sextio år senare återkallar den där kalla vinterdagen.
– Det var kallt och mörkt, men ett fantastiskt månsken, och jag var ensam och ville ha sällskap. När vi hade åkt skidor bjöd Göran mig in till sig och jag tänkte varför inte? På den vägen blev jag.
Christine Schildt var 18 år den där minnesvärda vinterdagen, Göran Schildt var 23 år äldre. Tvekade hon någonsin inför åldersskillnaden?
– Jag var så ung och oerfaren och begrep inte vad kärlek var. Jag trivdes väldigt bra med Göran och brukar tänka på vårt äktenskap som en kropparnas symfoni.
– Men det var förstås en stor skillnad mellan mina väninnor och mig. De gifte sig med jämnåriga män och jag steg rakt in i en vuxenvärld där alla var betydligt äldre. Görans vänner blev mina vänner och de tyckte aldrig att jag var en flicksnärta.
Göran Schildt kallade sin hustru för Tipun. Han introducerade henne för storheter som Alvar Aalto och Georg Henrik von Wright och han visade henne världen.
Paret seglade och reste. Christine Schildt blev, som hon säger, Göran Schildts fru tillhanda.
– Kan du tänka dig att jag aldrig har haft ett eget yrkesliv!
Saknade du någonsin det?
– Nej. Jag hade inte en tanke på att jobba och vad skulle jag ha gjort?
– Tack vare mig fick Göran trygghet och ro. Han hade aldrig kunnat skriva böckerna om Alvar Aalto om han inte hade haft mig hemma.
Väninnorna applåderade inte äktenskapsarrangemanget. Christine Schildt får roligt när hon minns trycket från de starka feministerna.
– De tyckte jag var helt hopplös men insåg att det inte lönade sig att försöka omvända mig. Feminismen intresserade mig inte.
Sol eller åska?
Också ett långt och lyckligt äktenskap innehåller prövningar.
”Ska det bli sol eller åskmuller i dag?” kunde Göran Schildt fråga vid morgonkaffet och därmed syfta på sin hustrus temperament.
Själv sammanfattar Christine Schildt sin personlighet med att hon är livlig och kortsint.
– Vi behövde varandra men det är klart att vi också grälade, inte var det bara paj paj. Det fanns väldigt många frestelser men i den skrevan föll inte jag.
– Så småningom utvecklades vårt äktenskap till en enorm vänskap.
Äktenskapet blev barnlöst på grund av den krigsskada Göran Schildt ådrog sig under vinterkriget.
– Vårt liv hade blivit helt annorlunda om vi hade fått barn. Göran hade sökt en professur och vi hade inte levt ett så kringflackande liv som vi gjorde. Inte vet jag om jag ska
vara glad eller sorgsen över att vi inte fick barn.
– Man formas i det liv som ges en. Vi sade ofta till varandra att vi när som helst hade levt om våra liv.
En riktig grek
Sitt första gemensamma hem fick paret Schildt på den grekiska ön Leros. Där var det lättare att vara en fru tillhanda än i Finland.
– Jag kalkade huset, skötte trädgården, gjorde inköpen vilket var tidskrävande och skötte kontakterna till myndigheterna. Göran kunde läsa grekiska men jag lärde mig prata språket.
Paret Schildt pendlade mellan sina två hem – Leros och Villa Skeppet (Villa Schildt) i Ekenäs fram till dess att Göran Schildt blev så dålig att han inte längre kunde resa.
I dag bor Christine Schildt största delen av året på Leros och säger att hon nu, efter drygt femtio år, blivit en grek vilket innebär att hon har en process på gång. I hennes fall handlar det om en oförklarligt avstängd väg utanför huset.
Hemmet på Leros blev räddningen när Göran Schildt gick bort 2009. Trots att Christine Schildt insåg att hennes man skulle dö var hon oförberedd när det väl hände.
– Jag hade oroat mig så länge och frågade Göran hur jag skulle klara ekonomin när han var borta. Men han var lugn och sade att han visste att det skulle gå bra. Göran Schildt fick rätt. Som nybliven änka åkte Christine Schildt till Leros för att samla kraft i sorgearbetet och för att bygga upp sitt liv på nytt. Det gick över förväntan.
Från att ha varit frun tillhanda har Christine Schildt utvecklats till vad hon själv kallar ”en ambassadör för Göran Schildt”. Hon leder Christine och Göran Schildts stiftelse vilket innebär att hon är engagerad i evenemang i Villa Schildt i Ekenäs, i temaresor till Leros och i översättningar och nyutgivningar av Göran Schildts klassiker.
– Jag återfick livslusten och jag har fått kurage, säger hon.
– Dessutom vågar jag lita på mig själv. Det skulle Göran vara stolt över.
Nya planer för stiftelsen
Också vardagen i Finland blir annorlunda. Hemmet i det av Alvar Aalto ritade huset i Ekenäs ska nu packas ihop och Christine Schildt flyttar till ett nytt boende i Ekenäs. Och Christine och Göran Schildts stiftelse står inför ett vägval. Hur den framtiden ser ut är ännu öppet.
Inför själva flytten är Christine Schildt osentimental men genomgången av Göran Schildts efterlämnade papper är känslosam.
– När jag läser Görans efterlämnade brev ser jag hur oändligt fäst vid mig han var.