Raatikainen vill ha fler poliser
Stormoskén, invandring och säkerhet är ledord när Sannfinländarnas Mika Raatikainen får ordet i borgmästardebatten.
Sannfinländarnas borgmästarkandidat Mika Raatikainen går till val med devisen om att Helsingfors inte ska vara ”hela världens socialbyrå”. Staden ska också satsa på säkerheten.
Det var på puben en sommardag som Mika Raatikainen lockades in i politiken. Han hade spelat en runda minigolf med en kompis och tog en kall öl på en uteservering i Gårdsbacka när bordssällskapet gled in i en livlig diskussion om nationens tillstånd. Nästa dag fick han ett sms – det var ordföranden för Gårdsbacka Sannfinländare Petri Haapanen som hade suttit vid samma bord och som nu frågade om överkonstapeln var intresserad av att ställa upp i kommunalvalet. Det var han.
I dag tar Mika Raatikainen emot på Lilla parlamentet i en välsittande kostym och med ett visitkort som det står ”riksdagsledamot” på. Men polisränderna har inte gått ur.
– Jag funderar ständigt på hur olika beslut påverkar polisens verksamhet och säkerheten. Som tidigare polis har jag kommit nära både eliten och de som har det sämst. Det har gett mig viktiga perspektiv , men det gör också att jag emellanåt inte kan tro mina öron när jag lyssnar på mina politikerkolleger. En del lever otroligt långt från verkligheten, säger han.
Inför kommunalvalet och borgmästarkampen fäster han sig särskilt vid säkerhetsfrågor. På sin kampanjsida skriver han att gettoisering, gatuvåld och ofredande är problem som inte ska få fotfäste i Helsingfors – allt under sloganen ”Helsingfors ska inte vara hela världens socialbyrå”.
– Nej, för tillfället är säkerhetssituationen riktigt bra, men det betyder inte att vi ska låta den glida oss ur händerna. Om det börjar hända saker får vi inte ut utbildade poliser på gatorna i en handvändning. Finland har färre poliser per capita än nästan något annat land. För att motsvara Sveriges beredskap borde antalet stiga från 7 000 till 12 000.
Något omedelbart behov av att förbättra säkerheten ser Raatikainen ändå inte – i själva verket är Helsingfors enligt honom tryggare än nästan alla andra städer – men allt beror på ”hur mycket folk som kommer hit och om de utbildas och får jobb”
– Om folk börjar falla utanför samhällsstrukturerna – och det gäller också finländare – ökar risken för brottslighet. Det är ett statistiskt faktum att en del invandrargrupper sysselsätter sig verkligt dåligt, medan andra sysselsätter sig rent av bättre än ursprungsfinländare. Exakt vad som ska göras åt saken vet jag däremot inte. Men ”gettoisering” – hur definierar du det? Finns det verkligen områden i Helsingfors som riskerar bli getton inom nästa kommunalvalsperiod? – Var tar du det där ifrån? – Din kampanjsida. Raatikainen funderar en stund och säger sedan att han tänker backa lite.
– Ordvalet är för hårt. Det finns ingen risk för getton i Helsingfors. En del kallar ju mina egna hemknutar i Gårdsbacka för getto, men det är ju verkligen trivsamma och fina områden. Jag har sett riktiga getton i USA, vi är inte ens nära.
”Stoppa stolligheter”
Som borgmästare skulle hans tid antagligen gå minst lika mycket åt till att ”stoppa de värsta tokigheterna” som att ta fram nya idéer, tror Raatikainen.
– Någon måste hålla huvudet kallt. Det finns så märkliga idéer nu för tiden.
Till dem hör bland annat att man inte ska få åka bil på de planerade Kronbroarna, inte ens på natten. Och Guggenheim, såklart.
– Det där vansinnet höll på att bli en alldeles sanslös nota för skattebetalarna. Om en affär är en riktig affär så behöver den inte skattepengar. Amos Rex-museet som byggs vid Glaspalatset är ett gott exempel på det. Det äter inga skattepengar och ligger åtminstone mig närmare hjärtat än importerade amerikanska Guggenheim-koncept, säger han.
Den planerade stormoskén bör också stoppas. Raatikainen motsätter sig å det starkaste att Bahrain kan gå in som finansiär, eftersom ”det är ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter eller kvinnors ställning”.
– Med de här finansiärerna skulle moskén byggas i första hand för sunnimuslimer och vad skulle våra shiamuslimer och tatarer tycka om det? Vad man än säger så tror jag inte på en fredlig samvaro under samma tak. Men religionsfrihet är en värdefull sak och mindre moskéer ska förstås få finnas.
I slutet av intervjun glider vi in på det där med Helsingfors som ”hela världens socialbyrå”. Enligt Raatikainen finns det krafter som vill öppna gränserna för precis alla, även om han inte vill peka ut vilka de är. Själv stöder han Sannfinländarnas hårda linje mot invandring och även de nedskärningar i biståndet som gjordes för några år sedan. Han vill inte heller att flyktingförläggningar ska placeras i huvudstaden, ”av säkerhetsskäl”.
– Det är kolonialmakterna som ritat sina streck över världskartan och ställt till med allt elände, Finland och Helsingfors har inget med saken att göra, säger han.
Han påpekar att det i hans frus hemland Libanon för tillfället finns en miljon flyktingar, i ett litet land med bara sex miljoner invånare. Han skulle gärna se att de pengar som används på flyktingar i Finland i stället skickades utomlands till flyktingläger.
– Där skulle de komma till nytta för kvinnor och barn, medan de flyktingar vi tar emot oftast är unga män, slår han fast.
Fast allra helst ser han att stödet till både u-länder och flyktingar blir vars och ens eget beslut.
– När Sannfinländarna diskuterade nedskärningar i biståndet sade vi också att alla själv borde få avgöra om de vill hjälpa eller inte. Det är fritt fram att donera sina privata pengar till exempel till Röda Korset, varför ska man använda statens pengar?