Välkommen till glesbygden!
– Jasså borgarna börjar käftas … Jargongen är rå men hjärtlig på torgparlamentet i Harjavalta, staden där vänstern har makten och industrin stannat kvar och mår bra. Priset kan vara att miljön lidit under många årtionden.
– Korna är inte dumma, de är alla individer med instinkter, säger Matti Salmu och kliar Roosa på huvudet. Alla kossorna på Kauha gård i Merijärvi har ett namn. Också de flesta människorna i den lilla kommunen i norra Österbotten känner varandra. – Här är gott att bo och arbeta, vi förstår inte varför alla skulle vara tvungna att flytta söderut, säger pappa Arvo och sönerna Matti och Mikko Salmu. Här härskar ett parti, man röstar på Centern som dominerar med över 80 procent av fullmäktige. Men hur ser det ut i kommuner där andra partier har majoritet? Kolla de olika verkligheterna i Finland.
Partierna mäter krafterna inför
kommunalvalet men ute i landet pågår verkligheten som tidigare. Hur mår två kommuner där de väntade valsegrarna, SDP och Centern har makten? HBL pejlar stämningen i sossefästet Harjavalta och i Merijärvi, mitt i Centerfinland. I den ena kommunen jobbar man för det mesta på fabrik, i den andra i fähuset. Där Metall 127 är en maktfaktor i Harjavalta är gammallaestadianerna starka i Merijärvi. Ett har de två kommunerna gemensamt: ingen är entusiastisk över landskapsoch vårdreformen.
Det sägs att träden är mindre och klenare i Harjavalta än på annat håll. I dag är växtligheten ändå grön.
– Tidigare, då industrin inte renade sina utsläpp lika effektivt, var allt blått. Vi levde som i en blå dimma. Och hängde man tvätten utomhus blev lakanen anfrätta av surt regn.
Många Harjavaltabor berättar samma historia.
Eventuellt är just fabriksutsläppen priset Harjavalta fått betala för att hålla kvar storindustrin i stan.
De två stora är Boliden Harjavalta och Norilsk Nickel, det ena svenskägt, det andra ryskt. Sammanlagt verkar hela 12 företag i fabriksparken alldeles intill bebyggelsen.
– Varje dag ber vi att inget ska hända och att storföretagen ska stanna kvar, säger stadens starke man Markku Rauta (SDP) på skämt men nog med ett stänk av allvar i rösten.
Här härskar vänstern
Den glest bebyggda före detta köpingen Harjavalta ligger utslängd på Satakuntas slätter vid Kumo älv som ett minnesmärke över 1900-talets industrialism. Några kullar är slagghögar som hunnit få växtlighet.
Ännu i dag har staden ett arbetsplatsöverskott på 135 jobb och vänstermajoritet i fullmäktige.
– De flesta Harjavaltaborna röstar fortfarande på SDP eller Vänsterförbundet, säger Rauta på fackets högkvarter som heter Pirtti. Men det enda som påminner om arbetarkamp här är den röda rosen.
Egentligen stiger vi rakt in i en politisk storm sossar emellan, sedan flera år tillbaka. Den har i dagarna kulminerat i att man tillsatt en arbetsgrupp för att förbereda kommundirektör Jaana Karrinmaas (SDP) avsked.
Tror inte på reformen
Rauta vill inte kommentera utan lyfter fram vård- och landskapsreformen då vi förhör oss om farhågor inför framtiden.
– Jag känner mig inte hemma med landskapstanken. Harjavalta får högst två representanter i nya fullmäktige, säger han och sörjer att den stora kommunreformen Harjavalta, Nakkila, Kokemäki och Ulvila inte blev av. Projektet var hans skötebarn.
– Staden skulle ha fått namnet Ulvila och haft 46 000 invånare, då hade vi haft en stark position gentemot Björneborg.
Så blev det inte och nu är Harjavalta med sina 7000 invånare en liten spelare i landskapet Satakunta.
På frågan om Harjavaltas identitet svarar Rauta att det är svårt. Antalet skattebetalare sjunker år för år fastän stadens ekonomi är god och det finns både jobb och bostäder.
❞ Jag känner mig inte hemma med landskapstanken. Harjavalta får högst två representanter i det nya fullmäktige.
Markku Rauta
som sörjer att kommunreformen Harjavalta, Nakkila, Kokemäki och Ulvila inte blev av.
Folk tenderar att vilja bo i Björneborg och pendla de 20 kilometrarna till jobbet i Harjavalta.
– Vi har satsat på nya ägar- och hyresbostäder från stadens sida men flera bostäder står tomma.
Fabrikspiporna vakar över bygden
Var du än står i Harjavalta ser du stadens landmärke – fabrikspiporna. Och väl inne på fabriksparken är du i en egen värld med matservering och brandstation. Arbetarskyddsfullmäktige Jarmo Hämäläinen delar ut skyddskläder, -hjälmar, -glasögon och -skor. Vi får en introduktion i hur gå tillväga i fall av olycka. Tekniken har förbättrats i alla fabriker på området, men olyckor sker. 1997 kom vatten in i ugnen och två personer fick brännskador. 2014 rann 66 ton nickel ut i Kumo älv och orsakade stor fiskdöd.
Hämäläinen är vänsterförbundare och bor i grannkommunen Kokemäki. Men han är inte speciellt politiskt aktiv.
Glödande smälta
– Visst frågade man om jag skulle ställa upp i kommunvalet men jag är tränare i det lokala fotbollslaget och det tar all min fritid.
Kopparsmältverkets inre är som klippt ur en science fiction-film, årtiondens slagg har stelnat i lager på lager i olika grå nyanser. Marko Sainio vaktar över processerna vid sina monitorer i en glasbur högt ovanför fabriksgolvet. Så vrider han på en spake och malmkoncentrat väller ut i en glödande och sprakande flod som är 1 300 grader varm. Processen kallas anrikning och det gäller att få bort slagg i smältan.
Männen diskuterar det kommande sportlovet och var de bästa hotellen finns i Thailand.
Nere i fabriken samlas kopparskivor på tågvagnar för transport till vidareförädling.
– Den dag då robotar tar över helt kommer inte, visst har processarbetet automatiserats men än behövs människor.
– I dag har 95 ton kopparskivor producerats, det ska bli 600 ton då dygnet är slut, berättar Hämäläinen.
Harjavaltas köpcentrum är betonggrått och litet. Vi diskuterar med några yngre Harjavaltabor och de bryr sig inte om att rösta i val.
– Jag bryr mig inte om politik, det har inget med mig att göra, säger Matti Salo på det lokala pizzahaket.
Den enda klart lysande skylten vi träffar på i staden är det kriminella motorcykelgänget Bandidos som finns i ett anonymt tegelhus utanför centrum, ungefär som frikyrkorna på den österbottniska landsbygden.
Vad händer i Harjavalta frågar vi herrarna som håller “parlament” i köpcentrets kafé. Vi sitter nu i solid sossegemenskap. Minnena går ända till 2008 och polisens tillslag efter en dödsskjutning. Offret hade ryckt förövaren i skägget.
– De körde rakt genom tegelväggen med pansarfordonet Pasi, minns Harjavaltaborna det dramatiska tillslaget mot motorcykelgänget.
– Men för det mesta är här lugnt och trevligt. Vi är alla Harjavaltabor, arbetartraditionerna och Metall 127 är starka här, säger herrarna.
Ingen vill riktigt tala om den bittra kamp som pågår sedan flera år tillbaka mellan stadsdirektören och den politiska ledningen. Man skyller på medierna som blåser under konflikten.