EN PAPPAS HISTORIA
Bokrecension Den amerikanska feministen Susan Faludi har skrivit en bok om sin far, en komplicerad gammal dam. Den är oerhört bra.
Har man en hopplös pappa så är det en fördel om hon åtminstone är intressant. I det avseendet är den amerikanska feministen Susan Faludi synnerligen gynnad.
Har man en hopplös pappa så är det en fördel om hon åtminstone är intressant. I det avseendet är den amerikanska feministen Susan Faludi synnerligen gynnad, eftersom hennes far har försett henne med en sällsam skatt av stoff.
Under hennes barndom var fadern känslomässigt otillgänglig, eller snarare obegriplig. Han ägnade mycket tid åt friluftsliv och sport tillsammans med henne, men synbarligen kom de varandra aldrig nära. När hon som tonåring hade besökt en präst och ville bli kristen dunkade han hennes huvud i golvet. Efter att hans hustru yrkat på skilsmässa slog han in dörren till familjens hem och knivhögg hennes nya pojkvän. (De här två händelserna är de enda instanser av fysiskt våld Faludi berättar om, så vi kan anta att han inte var regelbundet våldsbenägen, trots sin verbala aggressivitet.)
Ett drygt år efter hans död i februari 2015 utgav Susan Faludi boken om honom, In the Darkroom, i svensk översättning Mörkrummet, som hon forskat för och skrivit på med hans ivriga samtycke under hans sista decennium i livet.
Den är oerhört bra. Genomsyrad av kunskapstörst, byggd på mångsidig research, fri från agg och schematiska anklagelser, infallsrik, sorgsen men inte humorbefriad. Den är också djupt upprörande, både som familjeskildring och som beskrivning av Ungerns historia och samtid.
Friedman blev Faludi
Susan Faludis far föddes i Budapest 1927 som István Friedman, son till välbärgade judiska föräldrar. Han överlevde kriget, de ungerska pilkorsarnas förföljelse, Förintelsen och kommunisternas maktövertag. Han tränade upp förmågan att förställa sig, bluffa och förfalska – nödvändiga överlevnadsfärdigheter för en judisk tonåring under krigsåren i Budapest. Efter kriget antog han det ”autentiskt ungerska efternamnet” Faludi, och blev efter att ha emigrerat till USA (via Brasilien) på 1950-talet Steve Faludi.
Där gifte han sig med en judisk kvinna, och försökte leva ett demonstrativt amerikanskt familje-
liv med kristna högtider, hemmafru och sportiga barn. Han var fotograf och mästare på den för-digitala fotografiska erans bildbehandling: pjattning och maskning, det vill säga att framhäva eller dölja delar av bilden, skugga ner eller lysa upp, retuschera, trolla bort byggnader, personer och detaljer. Han arbetade för tidningsförlaget Condé Nast (som utgav Vogue, Glamour, Vanity Fair m.fl.) och var en efterfrågad expert på sitt område.
Som make och far var han en katastrof, en blint auktoritär despot utan förmåga att knyta an till sina barn. Äktenskapet kraschade på 70-talet.
På 90-talet flyttade han tillbaka till Ungern, och i början av 2000-talet genomgick han en könskorrigeringsoperation på en klinik i Thailand och föddes på nytt som Stefánie Faludi, en mycket feminin gammal dam med smak för ryschiga negligéer och klassiska ungerska bakverk.
Sina sista år levde han i ett allt mera fascistiskt och antisemitiskt och rabiat hbtq-fobiskt Ungern.
Älskansvärd och förfärlig
Faludi är väldigt skicklig och manövrerar sitt väldiga material med både muskelstyrka och intelligens. Familjeminnen från 70-talets Yorktown varvas med interiörer från det tidvis ansträngda umgänget mellan far och dotter i faderns fula villa i Budapest efter 2004 då de återupptagit en länge bruten kontakt, med resonemang om könskorrigering och transproblematik, med ungersk historia och politik.
Och under de drygt 350 sidorna växer porträttet av en både älskansvärd och förfärlig människa fram. István/Steve/Stefánie skulle inte vara trovärdig som romangestalt, så rik på metaforiskt laddade komplikationer som han/hon är. Jag vet inte riktigt om jag tror på bokstavssanningen i allt Faludi skriver heller, men vi får anta att det mesta har en förankring i dokumenterad eller upplevd verklighet.
Eller vad ska man tro om beskrivningen av hur hon första gången övertalat sin pappa att besöka huset där han bodde som barn, det fina patricierhuset som den ungerska regimen beslagtog av de judiska ägarna? När de åker därifrån är pappan skärrad och avvisande, dottern tjatar om att hon velat ringa på hos de nya invånarna, och strax är de inbegripna i ett atavistiskt skrikgräl som handlar om hur Steve blev utkastad av sin hustru i Yorktown. Visst, så fungerar den inre verkligheten, allt händer i den på samma gång, det lilla barnets övergivenhet, ungdomens kränkningar, medelålderns misslyckande – men att Susan Faludi glömt att stänga av bandspelaren och ordagrant kan återge replikerna tio år senare?
”En familj borde hålla ihop. Jag förde samman mina föräldrar. Jag räddade min familj. Du tog din mammas parti emot mig...”, skriker Stefánie och rattar sin överdimensionerade husbil genom den larmiga trafiken.
Det där med att han sammanfört och räddat sina föräldrar är en av de knäsatta sanningar Susan Faludi vuxit upp med, och som hon i början betvivlar. Men vittnesgilla personer bedyrar att den är sann.
Under kriget uppsamlades Budapests judar i så kallade judehus, i väntan på transport till dödslägren. I ett sådant sammanfördes av en slump också unge Istváns far Jenö och mor Rozi, frånskilda sedan någon tid. Den då 17-åriga sonen hade undgått att bli fast, och dök en dag upp i judehuset iförd grå chaufförsmössa, grå rock och de fascistiska pilkorsarnas armbindel. Denna improviserade maskeradstass och hans självsäkra uppsyn övertygade vakterna: de trodde att han kommit för att hämta paret Friedman till avrättning eller förhör, och lät honom föra ut dem. De lyckades sedan hålla sig gömda tills kriget var slut, och emigrerade till Israel. Trots den här sonliga hjältegärningen hyste István inga varmare känslor för sina föräldrar, och ville inte ha något med dem att göra när de blev gamla.
Från elit till syndabockar
Mörkrummet blir en chockerande snabbkurs i Ungerns historia, och därmed också i några av de vidriga dragen i Orbáns nationalistiska Ungern av i dag.
I det habsburgska imperiet utgjorde de kosmopolitiska, assimilerade judarna en del av samhällets elit. Efter Trianonfördraget grät det stympade magyarriket över sina fornstora dagar, utpekade judarna som syndabockar och utsatte dem för den mesta vämjeliga förföljelse, i den påhittade rena ungerskhetens namn. Sedan kom kriget, pilkorsarna och tyskarna, därefter kommunisterna. Efter det kommunistiska styret har det stora nationalkonservativa kristdemokratiska partiet Fidesz och det ultranationalistiska populistpartiet Jobbik plockat upp den gamla antisemitismen som ett inslag i sin nya stormagyariska ideologi och historierevision.
Vi får också läsa om könskorrigeringens teknik, psykologi och teori.
Faludi ger sig inte in alltför djupt i de bottenlöst förvirrande feministiska frågorna om könsidentitet och könskorrigering, men läsaren påminns om att de existerar. Om kön/ genus är en social konstruktion, kan det då samtidigt vara en essens, så att kroppens beskaffenhet är helt avgörande? Hur många genus kan det finnas? Vilken manlighet respektive kvinnlighet strävar personer som korrigerar sitt kön från och vilken strävar de till? Varför tycks så många könskorrigerade före detta män åtminstone tidigare ha eftersträvat en kvinnlighet så extremt och parodiskt feminin att få av oss som är kvinnor från födseln vare sig vill eller förmår realisera den? Vilka krafter av förkastelse, längtan och repulsion är det som slutligen formar oss till det vi upplever som vårt sanna jag?
Faludi har inga svar men hennes resonemang om sin egen identitet – som judisk heterosexuell feminist – är djupt tänkvärt:
”Jag är en judinna som växte upp på en plats där det bodde många antisemiter. Jag är en kvinna vars barndom genomsyrades av de sexistiska stereotyperna i det tidiga 60-talets USA. Min känsla av vem jag är, i den grad jag kan lokalisera dess koordinater, ser ut att grunda sig på en benägenhet att göra motstånd, att vägra backa. Jag hävdar den om jag hotas. Min ’identitet’ har stärkts just på de områden den attackerats mest.”
Antisemitismen som upprätthållare av den judiska identiteten alltså – ju noggrannare vi tvingas försvara eller hemlighålla vår särart för att den är under attack, desto ofrånkomligare blir den som en del av vår
identitet.
Juden som kvinna
Och vad har det här att göra med den där besvärliga gamla kvinnan som Susan Faludis pappa blivit? Några hundra sidor längre in i boken, i kapitlet ”Straffade i ändalykten” redogör Faludi för hatpropagandan som hade blossat upp i Europa efter första världskriget, en ström av antisemitiska nidbilder och befängda teorier om ras, renhet och kön som prånglades ut som ”vetenskap”.
”Unge István hade vuxit upp i en kultur där män av hans ’ras’ nedvärderades som nervklena mesar och kvinnorna lyftes fram som förebilder för kvinnlig grace. Som barn hade han sett sin ’diva’ till mor smälta in så lätt i sina pälsar och smycken, charma sig fram genom societeten i Budapest och flirta med den blivande kristna premiärministern (...). Och som tonåring hade han sett sin världsvane ’kulturelle’ far reduceras till en förskrämd flykting som inte kunde rädda sin familj när den där flytande geggan av förvrängda identiteter stelnade till folkmord.”
Genom fräck bluff och förvandlingskonster lyckades den unga judiska pojken navigera bland farorna i det krigstida Budapest och till och med rädda sina föräldrar genom att låtsas vara deras kristna baneman. Det avgörande skamgreppet i antisemitismens stora och fula repertoar – att dra ner byxorna på män som misstänktes vara judar för att se om de var omskurna – hade inneburit slutet, om han råkat ut för det.
Som Stefánie gick han slutligen säker också för det, förvandlad till den kvinna som antisemitismens sjuka könsretorik velat få honom att tro att han egentligen var, med sin judiskhet borttrollad ur fiendens åsyn. Jag vet inte om jag helt och hållet köper den här förklaringen, som Faludi utan att skriva mig på näsan ändå pedagogiskt lägger fram i sin bok. Men jag kan inte heller avvisa den.
Den långa, långa cirkeln
Fascinerade, hemskt och gripande är det att läsa om hur den åldrande Stefánie å ena sidan viftar bort frågor om judiskhet och antisemitism i sitt nya liv som irrelevanta, å andra sidan prövar sig fram i en allt mera explicit judiskhet.
Som en av faderns gamla skolkamrater påpekar när Faludi diskuterar sitt projekt – att hitta svaret på faderns gåta – med honom, kan hennes resonemang komma att leda henne bara i en ”lång, lång cirkel omkring det”. Men hennes letande är inte lönlöst och hon kommer inte att komma tillbaka exakt till den plats där hon började. ”Det kan komma fram många fakta. Men i slutändan är hjärnan ändå en svart låda,” säger han.
Slutligen får Mörkrummet mig att tänka på vilken oerhört fin, dyrbar och märkvärdig sak – ibland tragisk men aldrig trivial – det här med familjeband är. Att vara någons barn, syskon eller förälder ger så oerhört mycket mera komplex information om världen, historien och existensen än vi skulle få om vi i vårt medvetande bara bar med oss de människor vi själva valt att älska eller hata.