I Gumtäkt blev Finland Finland

Historia Socialister griper makten i Paris och barrikader byggs i Europas storstäder. Marseljäsen ljuder och krav ställs på republik och socialism. Då samlas Finlands studenter i Gumtäkt, dricker punsch och sjunger Vårt land. Allt verkar oskyldigt, men de

Det är den 13 maj 1848. På Gumtäkts äng sjunger man för första gången sången som sedan dess varit vår nationalhymn, Vårt land. HBL-serien ”Så formades Finland” har nu nått sin 13:e del och Floradagens händelser.

Festen på Floradagen skulle bli legendarisk. Vill man peka på ett datum då nationen Finland föddes anser professor Matti Klinge att den dagen är 13 maj 1848. På Gumtäkts äng sjunger man för första gången sången som sedan dess varit vår nationalhymn, Vårt land.

I Gumtäkt presenteras också den finska flaggan för första gången. Den vita fanan med det finska lejonet med lagerkrans i mitten är fortfarande studentkårens fana.

Floradagens tillställning var en skickligt regisserad tillställning av en av den tidens ledande intellektuella, docent Fredrik Cygnaeus. Det var också han som höll huvudtalet.

Under promenaden från centrum till Gumtäkt spelar en orkester utan avbrott Vårt Land. Alla försök att spontant sjunga revolutionära sånger som den bannlysta Marseljäsen omöjliggörs.

På festen i Gumtäkt serveras kopiösa mängder alkohol för att hålla humöret uppe och garantera att studenterna inte får infallet att ingripa i programmet. Tvärtom har de fullt upp med att fylla sina glas och kurtisera damer.

Ingen vanlig student tillåts inta talarstolen, endast äldre och mognare kuratorer och lärare håller tal och höjer skålar för kejsaren, senaten, kansler, vicekansler, Finlands ämbetsmän, professorerna och till slut för Finland. Mellan talen spelar orkestern och Vårt land sjungs gång på gång.

Tillställningen får avsedd effekt. Rapporterna från Helsingfors lug- nar den nervöse kejsaren i Sankt Petersburg. Åtminstone på en plats i imperiet har han lojala undersåtar som inte ställer till bråk. Ytterligare inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna behövs inte, anser kejsaren och lämnar i stort sett finländarna i fred med undantag för några indragna tidningar.

Rykten från Paris

Det tokiga året, das tolle Jahr, har eftervärlden kallat 1848. Det var då revolutionsfanan höjdes i Europas storstäder, det var då kravet på socialism första gången ställdes. Det började i Paris redan 1846 och spred sig snabbt över hela världsdelen.

Kejsar Nikolaj I betraktar sig som garant för den gamla ordningen i Europa som slagits fast vid Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Han ser hur oron ökar dag för dag och ser spöken överallt. I Finland dras tidning efter tidning in, bland annat J.V. Snellmans Saima. Till slut är det bara generalguvernören som får tillstånd att ge ut tidningar. Till ny vicekansler för universitetet utnämns general J.M. Nordenstam. Hans uppgift är att garantera ordningen i Helsingfors. Utnämningen innehåller också följande formulering:

”Dessutom åligger det vice Canceller att egna en ständig uppmärksamhet åt den allmänna sinnesstämningen bland såväl Herrar Lärare som Studenterne samt vid hvarje lämpligt tillfälle erinra dem att, ehuru varande sanna Finnar, de ej bör glömma att de jemväl äro Hans Kejserliga Majestäts undersåtar.”

I februari 1848 kommer en socialistisk regering till makten i Paris. Hufvudstadsbladets blivande grundare August Schauman hör till dem som den 10 mars hört rykten om vad som hänt. Så här skriver han i sina memoarer:

”Cygneus och Topelius hade hört ovissa rykten om en stor revolution i Paris, om Ludvig Filips flykt, republikens proklamerande m.m. och kommo till läseföreningen i hopp om att genom nya tidningar erhålla visshet. Men då sådana icke funnos, beslöto några av de mest intresserade att begifva sig till Cloppats konditori för att se, om icke heller petersburgska tidningar, som höllos der, hade anländt.”

Jo, tidningar hade anlänt som berättar om ”de verldhistoriska tilldragelserna i Paris 23 och 24 februari.” Sällskapet som består av åtta män beställer in en flaska champagne, minns Schauman:

”Tyst tömde vi glasen. Topelius skyndade att på stället nedskrifva en revolutions-notis på ungefär 20 rader för sin tidning som skulle utkomma följande middag. Och småningom gick samtalet lös: tankar och idéer utbyttes om den nya gestalt Europa nu lofvade att antaga; luften kändes oss alla lätt; och när vi afbröto denna samvaro, som jag aldrig kunnat glömma, log en ny dag emot oss.”

Snart skjuter man skarpt på demonstranter i många europeiska huvudstäder. I Uppsala och Stockholm samlas studenter och kräver inte bara republik och revolution, de fördömer också skarpt Ryssland och tsar Nikolaj för att upprätthålla den gamla makten i Europa.

Kejsaren läser rapporterna från Sverige och svarar med att förbjuda utrikesresor för lärare och studenter vid universitetet i Helsingfors. Frihetsidéerna ska inte nå storfurstendömet och den vägen det ryska imperiet.

Tongivande intellektuella som

Fredrik Cygnaeus, Zacharias Topelius, J.V. Snellman, J.L. Runeberg med flera drömmer inte om att störta kejsaren och genomföra en socialistisk revolution, de drömmer om Finland som en egen nation, om att det finsktalande flertalet i landet ska bli delaktiga av samhällslivet och kulturen. De anser att målet kan nås bara i samförstånd med Ryssland. Det förutsätter att man inte ens viskar ord som revolution och separation utan svär kejsaren trohet.

Många av studenterna däremot är radikala och sjunger revolutionära sånger. Kalevala som utkommit några år tidigare har väckt deras finska nationalitetskänsla. På universitetet fruktar man följderna om studenterna går till aktion, man fruktar att Polens öde blir Finlands öde med förtryck och indragen autonomi.

Det är docent Fredrik Cygnaeus som föreslår att man i Helsingfors gör tvärtemot vad studenterna gör i resten av Europa. I stället för barri kader och krav på republik arrangerar han en stor lojalitetsmanifestation den 13 maj. Han tar en medveten risk, men får tillstånd att ordna sin fest.

Fattigt och ska så bli

Musikläraren och kompositören Fredrik Pacius får i uppdrag att komponera Vårt land, dikten som Runeberg skrivit två år tidigare för att en dag bli Finlands nationalhymn. Medan övriga Europa i Marseljäsen och andra revolutionssånger sjunger om frihet och jämlikhet saknar Runebergs dikt alla antydningar till att människan kan forma sin egen tillvaro och tillkämpa sig frihet och lycka.

Tvärtom skaldar Runeberg ”Vårt land är fattigt, skall så bli” och friheten, den är avlägsen ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång”.

Fredrik Pacius inte bara komponerar Finlands nationalhymn. Lagom till den 13 maj 1848 har han övat in sången både med gardesmusikkåren och akademiska sångkören som överröstar alla eventuella agitatorer som kan tänkas försöka sjunga Marseljäsen eller andra upprorssånger.

Enligt Matti Klinge upptäckte studenterna först efteråt att de hade varit statister i en välregisserad manifestation, att äldre lärare hade manipulerat dem att skåla för kejsaren. Ett år efter festen i Gumtäkt sparkar därför arga studenter Fredrik Cygnaeus som kurator för Österbottniska avdelningen.

Men innan dess har Cygnaeus nått sitt mål, att lugna kejsaren och visa att han i Finland har lojala undersåtar. Talet han höll finns inte bevarat, men enligt Topelius referat var det höjdpunkten i Cygnaeus karriär:

”Under de sista orden hade den nedgående solen förvandlat Gammelstadsviken till skimrande guld, talaren utsträckte sin arm mot de glänsande vattenspeglarna och frågade om icke detta land dock var värt att älska i livet och i döden.”

”Aldrig har en finsk talare mäktigare hänfört tusende åhörare, aldrig har i detta land ett tal kvarlämnat ett djupare intryck. Det var improviserat, det flöt ut ur dagen och stunden, upptecknades inte heller, ty man hade då ingen stenograf, och blev följaktligen icke tryckt, såsom de flesta av Cygnaei senare tal. Orden förglömdes, tanken kvarstod, slog rot hos ungdomen, spridde sig över landet och blev det fruktbara utsädet för ett nytt tidevarv.”

Topelius skriver att Cygnaeus fick betala ett högt pris för att i en timme anstränga sig för att göra sig hörd på ett öppet fält. Han sprängde sin röst som aldrig återhämtade sig.

”Vad gör det?” – sade Cygneus, när många år därefter någon beklagade detta missöde. – ”jag har dock en gång talat.”

Topelius skriver att Cygnaeus fick betala ett högt pris för att i en timme anstränga sig för att göra sig hörd på ett öppet fält. Han sprängde sin röst som aldrig återhämtade sig.