Utrota spårva(r)g(n)arna
● Varje vardag i snart fem års tid har vi följt ett eller flera av våra barn till skolan. Skolvägen är kort, bara en fem minuters promenad, men farofylld för en liten fotgängare.
Vi bor nämligen på en gata där spårvagnar härjar fritt. Har gjort det i över hundra år faktiskt, och spårvagnarna har ingalunda minskat, tvärtom. Utan att ha några som helst statistiska bevis för det känns det som att spårvagnarna susar förbi i ett, kanske med bara fem minuters mellanrum, i vardera riktningen. Allt som allt löper cirka 76 kilometer spårvagnsskenor i stan, och den rådande trenden verkar vara att öka, inte minska på linjerna.
● Spårvagnar anses av många vara sympatiska, men sluga jävlar är vad de är. Sluga och stora. Då en trettio tons spårvagn kommer farande har du inte en chans. Spårvagnar är ett verkligt hot mot liv och hälsa. Mellan 2000 och 2014 har nio (9!) personer omkommit och 72 skadats i en spårvagnsolycka. Men det verkar inte bekymra någon, spårvagnarna får obehindrat susa vidare genom stan.
Skulle det inte vara för de här gröna bestarna skulle barnens skolväg vara hur trygg som helst. Men ingen har frågat oss om vi vill ha en halvtam spårvagn skramlande i våra knutar. Tvärtom har spårvagnen sina fanatiska tillskyndare, som till varje pris vill bevara spårvagnstrafiken. De säger att spåvagnar är bra för stadsmiljön och att de bland annat bidrar till att minska på utsläppen och på biltrafiken.
Jaja, säger jag. Det är lätt att vara spårvagnsromantiker då man slipper leva med hotet dagligen. Och att de skulle höra hemma i en urban miljö? Kanske i andra länder, vad vet jag, men inte i Finland! Se bara – finns det någon annan stad i vårt land som har spårvagnar? Nej, där ser man. Är det då inte snarare så att Helsingfors beslutsfattare (gröna spårvagnsromantiker) med vett och vilja låter denna trafikanomali frodas – mot bättre vetande?
I andra städer har man minsann lagt märke till vilket hot en fritt växande spårvagnspark innebär. Men alltid hjälper inte det heller. I Tammerfors lyckades spårvagnslobbyn till slut få sin vilja igenom, trots förnuftiga trafikpolitiska argument över hela partifältet. Vi får väl se, säger jag bara.
● Eftersom det inte går att bygga trygga tunnlar för fotgängare, som helt skulle eliminera hotet från spårvagnarna, är min enda lösning på problemet att utrota spårvagnarna helt och hållet. Eller åtminstone gallra kraftigt i nätet, helst med början i Munksnäs. Det finns ju andra fortskaffningsmedel. Som bilar. Nu säger ni säkert att bilar orsakar mångfalt fler olyckor, men vad bryr jag mig om det? Det är spårvagnarna jag är rädd för, inte bilarna. Bilar hör till stan, spårvagnar icke.
För er där i glesbygden är det säkert lätt att dra på munnen åt stadsbornas hysteriska rädsla för spårvagnar. För oss handlar det ändå om ett verkligt hot, så jag undanber mig alla snusförnuftiga kommentarer från läsare utanför Ring I. Vi vet själva bäst hur hotet från spårvagnarna ska hanteras.
För er där i glesbygden är det säkert lätt att dra på munnen åt stadsbornas hysteriska rädsla för spårvagnar. För oss handlar det ändå om ett verkligt hot.