Den omöjliga nyheten

Jag har dagtid radion på Radio Classic, en radiokanal med underbar klassisk musik och minimalt snack – optimalt för skrivjobb. Man kör korta nyheter en gång i timmen (STT:s i samarbete med MTV).

På tisdag eftermiddag läste man ett telegram vars budskap var att statsminister Juha Sipilä hade väckt tanken att återinföra den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna.

Omöjligt! Det kan han inte ha gjort. Min första reaktion visade sig vara sann. Det omtalade sammanhanget hade än en gång kommit bort.

I Svenska Yles Aktuellt 17 rubricerade man att ”Sipilä öppnar för en återgång till den obligatoriska studentsvenskan”. I inslaget sade Sipilä att man borde utreda följderna av den avskaffade studentsvenskan. Det är något annat än att återinföra den.

Onsdagens HBL gav sammanhanget. Den pensionerade och rutinerade politiska journalisten Anne Suominen hade på uppdrag av tankesmedjan Agenda gjort en pamflett om regeringen Sipilä och svenskan.

I pamfletten ingår en intervju där statsministern uttrycker oro över svenskkunnandet hos tjänstemän i den offentliga förvaltningen.

Inne på språkinlärandet säger Sipilä: ”Det har inte förts någon diskussion om att återinföra svenskan men kanske vi borde göra det.”

Vi borde kanske göra det. Alltså diskutera. När nyhetsrallyt hade avverkat några snabbetapper hade budskapet blivit att Sipilä föreslår.

På kvällen i teve klippte statsministern snabbt av alla spekulationer med ett kort ”nej” på frågan om studentsvenskan borde återinföras.

På nyhetsplats onsdag skriver HBL att Sipilä är beredd att diskutera studentsvenskan. En tänjning av pamflettexten, men rimligt.

Svenska Yle fulländar flåset på onsdag morgon med påståendet att Sipilä i teve hade gjort en helomvändning. Aktuellt 17 samma dag frågar professor Göran Djupsund om Sipilä ”kan förlora något på sina dubbla budskap”.

Det fanns inga dubbla budskap. Med lite kyla kunde man ha sett vad Sipilä hade sagt i originaltexten – och varför han sa ens det. Mönstret är nämligen mycket tydligt.

Vad säger till exempel en finansminister när han/hon håller ett tal på, säg, marknadsförarnas årskongress? I regel något positivt som man förväntar sig att marknadsförarna vill höra.

När Sipilä intervjuades av Anne Suominen kände han till hennes uppdrag. Sipilä gjorde vad politiker gör. Uttrycker sig vagt i ”rätt” riktning, oengagerat, överslätande, till intet förpliktande. Det är tyvärr en stark statsministertradition (jämför Matti Vanhanen som statsminister).

Radio Classics nyheter fick mig att sväva ut i spekulationer. Hade Sipilä för avsikt att ge Sannfinländarna ett ryggstöd inför valet? För att trygga regeringens fortsatta existens? Nej, kostnaden är för stor för det egna partiet.

Eller planerar Sipilä en regeringsombildning under hotet av Jussi Halla-aho – och planerar att köpa in SFP med ett maximalt fläskben? Den tanken är mer realistisk, men bara lite.

Men flödet visade snabbt att det ”bara” handlade om det vanliga: slarvig journalistik – skapande den missvisande bågen från att ”vi kanske borde diskutera” till att Sipilä hade gjort en helomvändning.

Det första hade han sagt för att visa en dos välvilja. Det senare hade han inte gjort.

Att hans vaga ord i pamfletten blev ett ”nej” i teve har sin förklaring bland annat i de reaktioner från centerfältet som Sipilä med säkerhet dränktes i. SFP-basen Anna-Maja Henrikssons förvåning är i sig befogad – att gå från ett initiativ, om än vagt, till ett snabbt blånekande samma dag är ovanligt. Men Sipilä avsåg från början inte att tackla frågan utifrån någon som helst seriositet.

Sipiläs entydiga ”nej” till återinförd studentsvenska gavs inte via en räcka ja–nej-frågor. Han hade möjligheten att avrunda nejet och till exempel upprepa vad han sa i Agendapamfletten.

Men nejet var definitivt. Något annat är inte tänkbart. Centerns ordförande har inga politiska fördelar av att vara vidsynt när det gäller synen på språkinlärningen i Finland. I hans regering är frågan en icke-fråga.

Den politiska journalistiken omvandlar inte sällan nyanser till ”nyhetiserade” mikrobudskap utan kontakt med de logiska sammanhangen. Fallet med studentsvenskan är ett nyttigt paket för journalistutbildningen på Soc & kom.

Sipiläs bomullsuttryck i Agendapamfletten var en halvartig bugning i en fråga där ingen finsk politiker kommer att ta det initiativ Svenskfinland trodde sig höra. Tanken är stendöd politiskt – för en överskådlig framtid.

Sipiläs fras var en utfyllnadsmening som den politiska kommunikationen vimlar av – och som journalister vid det här laget borde ha lärt sig att sätta i sitt sammanhang.

När man inte gör det begår man den journalistiska dödssynden. Man lämnar mottagaren i sticket.

Men Sipilä ställde trots allt upp för en intervju med pamflettförfattaren. Saml-ordföranden Petteri Orpos vägran uttrycker allt som behöver sägas.

Och då är vi inne på den bakomliggande substansen. Vi har en regering med ett Sven Dufva-parti som inte nöjer sig med att stå på bron och hejda svenskan. Man har som mål att avancera.

De två större partierna i regeringen leds av personer vars kommunikativa förmåga utanför det egna modersmålet är begränsad.

Två krafter leder i samma riktning. Centern och Saml har en syn på svenskan och tvåspråkigheten som utgår ifrån att grundlagen sköter svenskan i praktiken. Man vet naturligtvis bättre. Men varför bry sig när man inte bryr sig?

De två partierna leds av personer som har satsat på annan än språklig utveckling. (Det ena utesluter förvisso inte det andra.) Om något är styrt av egna upplevelser är det synen på språk och deras nödvändighet.

Den präktiga nyhetsankan från tisdagen var ett nedslående fenomen i lite för många avseenden.