Det är fruktansvärt att vara tretton
Kroppen ”knoppas” och ”vägrar att stanna inom avmätt område”, och så känns mensblodet som en enda stor förödmjukelse i Johanne Lykke Holms prosalyriska debut.
ROMAN/PROSALYRIK ●●Johanne Lykke Holm Natten som föregick denna dag Albert Bonniers förlag 2017
”Mina flätor ligger tunga längs ryggen. Jag vet att flätorna är en flickas börda. Jag föreställer mig den växt som är min hjärna. Den skjuter ut som en pistill och förgiftar mina dikter. Det är mitt öde, att min hjärna inte är en hjärna, men en fet och elak vinranka.”
Förlaget genrebetecknar – antagligen av kommersiella skäl – Johanne Lykke Holms debut som roman, men mer relevant är nog att se boken som ett prosalyriskt verk (eller som lyrisk kortprosa). Och debutant eller inte så är den här författaren ingen nykomling i de litterära sammanhangen. Hon har i många år fungerat som översättare från danska till svenska, skrivit essäer, och varit ledare för författarkursen Hekseskolen.
Att läsa Natten som föregick denna dag är också att konfronteras med begreppet textförståelse, för den botten jag själv i vanliga fall tar stöd emot i litterär prosa finns inte här. Ändå är orden, satskonstruktionerna och språkrytmen okomplicerade, det är inte svårt att tyda det författaren skriver. Mer krävande är då att få tag i den röda tråden, eller kausaliteten i skeendet.
Inget narrativt sug
Här finns i och för sig en klar ram för textflödet, det handlar om en flickas dagboksanteckningar från dagen hon fyller tretton ett år framåt. Däremot finns här ingen berättelse i traditionell bemärkelse, inget narrativt sug, ingen psykologiskt trovärdig utvecklingsskildring (eller utveckling över huvud taget).
Det som i stället bär upp texten är en grundkänsla som definieras redan på bokens bakpärm, ”det är en fruktansvärd sak att vara ett barn”, samt de spelknappar som krävs för att synliggöra detta barndomslandskap: förutom det 13-åriga berättarjaget hennes mamma, den äldre och för det mesta hatade systern Cosima, och hästen Elektra som hon påstår sig älska betydligt mer än familjemedlemmarna (där- emot inga pojkvänner eller män). Och så givetvis det mångskiktade språket, med djärva tankesprång och associationsflöden.
Och en bärande tematik som trots allt kan ge de spretiga textstyckena fäste i varandra är jagets upplevelse av sin kropp och dess obehagliga metamorfoser. Den ”knoppas” och ”vägrar att stanna inom avmätt område”, och så känns mensblodet som en enda stor förödmjukelse. Största delen av tiden går hon omkring med en känsla av att vara ful, oönskad och allmänt föraktad.
”Ja, här ligger jag och väntar på fettdöden. Jag ser på mina babyhänder. Små knubbiga fingrar i en äcklig färg. Jag är en tjock docka som man inte älskar. Om jag fick vara tyngdlös. Rosa luft som steg ur marken och spred sig.”
Eftersom de här känslorna är så dominanta blir hon också enormt taggig i förhållande till hela den värld hon ser omkring sig, med systern och mamman som hatobjekt men också som de enda människor hon någon gång kan få lite värme av. När Elektra dör är det trots allt Cosima som kommer för att trösta.
”Jag lever i min säng. I går kom Cosima. Hon la sig bredvid mig och vi var tysta. När jag grät tryckte hon pannan mot min kind. Vi somnade och när vi vaknade låg vi på sam- ma sätt, som vattenormar eller systrar.”
Höjer sig över olusten
Till de författare Holm översatt hör också Josefine Klougart, och det finns onekligen en hel del som förenar de två – framför allt söndersprängningen av det narrativa elementet till förmån för ett lyriskt språk med sprickor mot överrumplande nivåer.
Också hos Holm höjer sig texten över den vantrivsel och ensamhetsångest som gestaltas via de möjligheter just språket erbjuder, med sina öppningar mot dimensioner utanför vardagen och ställvis också en skönhet som är sig själv nog. Hennes fokus ligger på olustkänslor som sprider sig i ringar, men det finns glädje och lust i hanteringen av de litterära redskap denna olust uttrycks med.
Hennes fokus ligger på olustkänslor som sprider sig i ringar, men det finns glädje och lust i hanteringen av de litterära redskap denna olust uttrycks med.