Skapelseberättelsen för piano och orkester
Radions symfoniorkester tog sig an Thomas Adès i fredags. Och fick svettas, skriver Mats Liljeroos.
Jag tillbringade en trevlig kväll tillsammans med den då 27-årige Thomas Adès när han var tonsättargäst vid Musica Nova 1998 och han ville för det mesta tala fotboll. Alltid ett gott tecken och inte minst ett naturligt sådant när det gäller en engelsk tonsättare.
Vid den tiden betraktades Adès som något av ett konstmusikaliskt underbarn – en ny Stravinsky, om man så vill – och allt han rörde vid blev till guld. Sedermera har hypen, naturligt nog, planat ut men han har fortsatt att skriva bra och särpräglad musik, som ger blanka katten i konstlade stilgränser och tar för sig var den behagar utan att förfalla till postmodernistiskt mischmasch.
Danserna ur den skandalomsusade kammaroperan Powder her Face från 1995 är ett bra exempel härpå och sättet han nyttjar den för ändamålet utökade orkestern är smått genialt. Uvertyrens fantastiska tango och mellansatsens hårt drivna vals utmynnar i finalens syntes av det tidigare hörda och allt känns oerhört fräscht.
Adès pianokonsert In Seven Days (2008) hämtar sin inspiration från självaste skapelseberättelsen, vilket onekligen är en originell utgångspunkt för ett instrumentalverk och inte nödvändigtvis den mest fruktbara. In Seven Days känns med sina långa orkestrala avsnitt även mer som en sinfonia concertante eller tondikt med konserterande piano och det är inte helt lätt att skilja satserna från varandra.
Det är hur som helst dock frågan om genuint originell och genomgående spännande musik, som är hart när omöjlig att bestämma estetiskt. Suveräna Laura Mikkola excellerade den vettlöst svåra solostämman inte bara utantill utan på ett sätt som i sin virtuosa djupsinnighet inte lämnade något som helst övrigt kvar att önska.
34-årige Nicholas Collon var som fisken i vattnet i landsmannen Adès musik och visade lejonklon i en både dramaturgiskt genomtänkt och klangligt flott förverkligad version av Prokofjevs formidabla femte symfoni. Collons plastik ger ett både behagligt och ändamålsenligt intryck och, framför allt, tycks han ha en förmåga att med ett benhårt kunnande och på ett allmänt genomsympatiskt sätt inspirera sina musiker.
Och RSO-musikerna hade sannerligen en svettig kväll – Adès är betydligt knepigare än han låter och Prokofjevfemman är krävande på många olika plan – men man redde ut det hela med lika delar skicklighet och gott humör och just denna gång går den speciella elogen till hela den ambitiöst satsande och föredömligt noggrant jobbande ensemblen.