Oblivias Candide röjer vår löjlighet
●●Candide Devisning: Timo Fredriksson och Annika Tudeer. Dramaturgi: Harriet Abrahamsson. Ljud: Markus Heino. Ljus: Pekka Pitkänen. Kostym: Mi Duncker. Oblivias föreställning på Mad House 23.3.
Candide, den troskyldige titelfiguren i Voltaires satiriska upplysningsroman, är säker på att han lever i den bästa av världar. Performancegruppen Oblivias Timo Fredriksson och Annika Tudeer fångar perfekt den naiva livshållningen när de i öppningsscenen kommer in som Can- dide och prinsessan Kunigunda med överdimensionerade rokokoperuker och misslyckade graciösa rörelser, och öser ur sin karakteristiska, absurda och smittsamma humor.
Vad kan Voltaire, som kritiserade 1700-talets kyrka och klassamhälle, säga om dagens Europa? I sin första barnföreställning (rekommenderad för åttaåringar och äldre) riktar Oblivia skrattspegeln mot samtiden och visar hur löjig vår armé och vår självbild alltjämt är. Det sker genom en för Oblivia karakteristisk och snillrik nyfikenhet och ironi som gör att det heller aldrig blir pretentiöst.
Både Timo Fredriksson och Annika Tudeer har smått magiska scenpersonligheter – det krävs bara en liten gest eller min för att de ska vara hejdlöst roliga. Men som helhet är Candide skraltig och efter inledningen tappar föreställningen gradvis syre och idéerna urlakas.
En makaber monolog, framförd av Kunigunda, skorrar märkligt mot den i övrigt fåordiga och öppna helheten. Och hur går föreställningen egentligen hem hos barnpubliken? Kunigundas prat om sin bortskurna skinka (!) är kanske inte så magstarkt som en vuxen åskådare först kan tycka. Tom och Jerry-faktorn i barns underhållningskultur gör att överdrivet, karikerat våld inte behöver upplevas som särskilt upprörande av barn, tvärtom. Men ifall föreställningen överlag lyckas hålla barnpublikens intresse vid liv är däremot svårare att säga. Fler föreställningar av Candide visas på Svenska Teaterns Nicken-scen i maj.