Drottning på många sätt
Att leka är viktigt, både för barn och vuxna. Det blev den huvudsakliga behållningen av barnföreställningen Yksinäinen kuningatar (Den ensamma drottningen), där temat kretsade kring drottningar. Anni Heliste och Jenni Kivelä funderade kring drottningrollen och allt vad den innebär, varvat med rätt mycket dans – skönt att de emellanåt vågade lita fullt ut på dansen.
Trevligt också med passligt hemvävda föreställningar utan plast och pasteller, det här är inga glansbildsdrottningar.
Textmängden var ansenlig – redan i början fick publiken sig en textdusch ur högtalarna, medan de flesta barnen i publiken otåligt väntade på att konfronteras med människor på scen. Rekommenderad åldersgrupp var 5–12 år, men jag upplevde textens mängd och innehåll rätt krävande för mindre barn. För vuxna fanns det kul detaljer som bonus, främst musiken som väckte tydliga associationer och bilder. För barn kanske det inte är så stor skillnad på The Final Countdown och Pink Panther om ingen av låtarna är bekant från förr, men för en vuxen kan det föra med sig extra nivåer.
Som helhet kändes Yksinäinen kuningatar lite ojämn. Det fanns många festliga scener men alltid hängde de inte ihop hemskt logiskt – funderingarna kring olika sorters drottninglika entréer och skratt hörde till mina favoriter. Jag hade gärna sett lite mer aktiv publikkontakt lite tidigare i föreställningen. Det var egentligen först i andra halvan som man involverade åskådarna mer aktivt. Som bäst hoppas jag föreställningen kan uppmuntra barn till drottninglekar utan fördomar, öppna dörrar mot nya idéer. Yksinäinen kuningatar ges i samband med barnfestivalen Hurraa!, sista föreställningen på Stoa söndag 26.3.
För vuxna fanns det kul detaljer som bonus, främst musiken som väckte tydliga associationer och bilder. För barn kanske det inte är så stor skillnad på The Final Countdown och Pink Panther om ingen av låtarna är bekant från förr.