Walter Mitty vid spakarna

Trots flygturer över hela och halva jordklotet har jag ännu aldrig lyckats somna i ett flygplan. Inte heller den här natten, när världen är som mörkast. Gång på gång närmar jag mig stupet, men i stället för att sugas ner i avgrunden fastnar jag och blir hängande i en osynlig krok. Klarvaken blir jag efter två skarpa knallar. Strax därpå två till.

En kort stund förflyter, medan planet med oförändrad hastighet fortsätter sin färd mot det stora landet i väster. Någon sjunker ner i den lediga stolen bredvid min. Jag känner doften av tropisk parfym. Det är Kelly. Alla vackra flygvärdinnor är irländskor och heter Kelly. De äldsta har hunnit fylla tjugo. Kommer Miss Kelly, vars höft snuddar vid min, att fylla tjugo? Hon andas lugnt, om än aningen tillkämpat.

– Jag tog två betablockerare, säger hon. Men du är av den lugna sorten. A strong silent man. Nu behövs du mer än någonsin. Vi flyger utan ledning. Bill och Bob sköts av två terrorister. Sen beställde mördarna tolv år lagrad whisky, drack i botten och blåste ut sina hjärnor. Genvägen till paradiset.

Med milt våld tvingar hon mig upp och knuffar mig in i den tomma cockpiten, en lysande djungel med tusen instrument. Över oceanen går vi på räls med autopilot. Problemen kommer att uppstå när vi nått land och närmar oss flygfältet.

– Jag har anropat kontrolltornet, de vet vad som gäller. Två jaktplan kommer att dyka upp framför oss, en kvart före landning. Ordern är att följa dem. Med den här manicken sänker man hastigheten. Men inte än.

Minuterna tickar i väg, blir en timme och två. Allt som händer är vibrationerna från fyra motorer, den lätta kittlingen av en hårslinga mot min kind. Som i en dröm uppenbarar sig sent omsider två röda lanternor för min syn. De utlovade planen, i långsamt dalande flykt. Dags att koppla loss autopiloten och i lagom takt strypa gasen. Tills gryningsdimman lättar och landningsljusen blir synliga. I nästa minut nuddar den tunga titankroppen vid asfalten, lyfts och sänks igen. Jag trycker bromsarna i botten. En enorm terminalbyggnad rusar allt närmare men stannar hundra meter ifrån. Vibrationerna upphör. Om en stund öppnas utgången och en högrest man kliver in. Det är landets president. En annan strong silent man, först i turen att tacksamt trycka min hand.

Så kan det klassiska Secret Life of Walter Mittysyndromet se ut i modern uppdatering. Vad skulle James Thurber ha sagt?