”Inte ens alla sjukvårdare lyckas förstå modellen”
Vårdbranschen kommer att erbjuda jobb, men var, det är frågan. HBL gick runt på Sjukvårdardagarna och frågade: har ni bildat er en uppfattning av reformen och valfriheten?
– Jag har verkligen försökt bena ut vad reformen går ut på, eftersom jag är intresserad av politik. Ändå är det rörigt. Man vill vinna pengar på det men nu ser det inte ut att bli särskilt användarvänligt, säger Anniina Huhta, som är vårdstuderande vid Metropolia.
Också studiekompisen Hanna Nikkola säger att hon har svårt att överblicka reformen.
– Experter har kritiserat det för att öka kostnaderna i stället för att minska dem, och för att hälsoskillnaderna kan öka i stället för att minska, det har jag i alla fall noterat, säger Nikkola. Har ni räknat ut vem som kommer att vara er arbetsgivare? – Jag kommer att söka mig till den psykiatriska vården, så jag utgår från att det blir inom den offentliga sektorn, säger Nikkola.
– För mig blir det akutvård. Jobb kommer det nog att finnas i branschen, det är det ingen brist på, men vem som sedan i praktiken är arbetsgivare får man se, säger Huhta.
Varifrån lönen kommer – landskapet, landskapets affärsbolag eller någonting annat – vet inte riktigt specialistvårdaren Jaana Kotila heller. Hon är klinisk expert och jobbar med fortbildning inom HNS. Vad är din arbetsbild i dagens läge? – Jag utbildar personal i de senaste rönen om bland annat trycksår och fallskador. Det gäller att föra ut all ny kunskap på fältet så att vården ska basera sig på samma rön i det kliniska arbetet inom HNS. Hur ska den typen av utbildning fungera i framtiden? – Ja, det är frågan! Hur sprider man kunskapen då? Vi samarbetar mycket med regionsjukhusen nu, men inte med den privata sektorn, som hämtar sin information på annat håll.
Kotila säger att inte ens alla sjukvårdare lyckas gestalta detaljerna i reformen – till exempel exakt vad det är man får välja.
– De flesta har uppfattat att man ska få välja, men hur och vad? Kan man välja också enskilda läkare och vårdare, eller på ingreppsnivå. Och kommer det att finnas transparent information om kvalitetsmätare på alla. Det finns inte nu.
Själv hoppas hon att hennes arbetsbild ska finnas på en tillräckligt hög nivå i landskapskonstruktionen.
– På det sättet kan utbildningsprojekt också i framtiden nå hela fältet. Men det kommer att behövas fler kliniska experter, för vi har nu redan 21 sjukhus vi arbetar med i HNS, och vi räcker inte till om den privata sektorn också räknas in.
I en monter på Sjukvårdardagarna finns förbundet för demenssjukdomar, Alzheimer Centralförbundet, representerat. Deras specialist Anita Pohjanvuori har satt sig in i vårdreformen och förslaget till valfrihet.
– De som har demenssjukdomar har inte nödvändigtvis möjlighet att välja själva, och då ligger ett väldigt stort ansvar på den handledning som ska finnas i alla vårdcentraler. De måste vara mycket utbildade för att kunna ge jämbördig information.
I valfrihetsförslaget finns servicesedlar, kundsedlar och möjlighet till en personlig budget, men enligt Pohjanvuori finns ingen enskild modell som skulle passa för alla demenssjuka.
– Det är svårt att bedöma hur väl modellen tar vara på allas individuella behov, och hur jämlikt det i praktiken blir runtom i landet.
Hur stödet för dem som kanske inte kan välja själv kommer att se ut i praktiken är också oklart, säger Pohjanvuori.
– De som har ständigt stöd av sina anhöriga klarar sig säkert, men när de gäller alla andra blir det ett enormt ansvar som ligger på dem som ska sköta handledningen och guidningen till tjänster.