Haloo Helsinki gör hitlåtar med hjärta och innehåll

ROCK ●●Hulluuden Highway Haloo Helsinki (Sony)

Intrycket av Haloo Helsinki som kvalitetsband bekräftas och förstärks på senaste albumet Hulluuden Highway, skriver Henrik Jansson. När Haloo Helsinki 2011 slog genom kunde jag inte ha brytt mig mindre. Band som fabricerade finska radiohitlåtar – må vara att en tjej med inbjudande tatueringar och småhes röst stod som frontfigur – kändes mest som en upprepning av vad som varit på gång hela millenniet.

Men då bandmedlemmarna på Maailma on tehty meitä varten (2013) började skriva allt material själva fick jag lov att omvärdera läget, och inse att det ändå inte handlade om någon stapelvara. Och det intrycket bekräftas och förstärks på färska Hulluuden Highway.

Det är de i vissa fall lite punkskrovliga powerpoplåtarna med sina envetna refränger och Elisa Tiilikainens starka, mässande röst som ger grunden. Men en central poäng är också att den här medryckande hitmusiken inte tyngs av genrens uttjatade party- och feelgoodtexter, den får i stället ett trovärdighetslyft via urladdningarna om självupplevd mobbning och den allt hårdare atmosfären i samhället.

Berörande uppgörelse

Här levereras inga poetiska höjdare, men däremot nog funktionella, välsvarvade sångtexter (signerade Tiilikainen) med hjärta och tankeväckande innehåll. En fin kontrast då gitarrerna samtidigt vevar upprepade melodislingor som motståndslöst sjunker in i skallen.

Skivans höjdpunkt blir den berörande uppgörelsen Kärpästen herra, om kvinnan som återvänder till de barndomslandskap där hon i många år blivit mobbad. Den texten dryper av autenticitet, och om någon till nästa gång kan tipsa producenten Rauli Eskolin om att han borde radera de själlösa syntklaviaturer han med våld pressat in här och där på skivan kan helheten bli ännu starkare.

En central poäng är också att den här medryckande hitmusiken inte tyngs av genrens uttjatade partyoch feelgoodtexter.