Kvinnor krossas när slummen breder ut sig
Mänskliga rättigheter Irene överlevde mirakulöst den brutala lemlästningen som följde på gruppvåldtäkten. Nu ska hon, med hjälp från Finland, bli en ambassadör för de mest utsatta i Kenyas växande kåkstäder – kvinnorna och flickorna.
En vårdnadstvist med en man som kanske inte ens är barnets pappa var nära att kosta Irene livet.
Nu ska den våldtagna och lemlästade kvinnan från Mombasa, med lite stöd från Finland, fungera som en ambassadör för alla offer för könsrelaterat våld i den kenyanska slummen.
Folk trängs om de sista skuggplatserna under tältduken i Kibarani slumkvarter i Mombasa. De kommer för att lyssna till människorättsorganisationen Haki Africas upplysning om kvinnors rättigheter, för att lära sig motarbeta slummens främsta pestböld, det könsrelaterade våldet.
Trots att Kenyas grundlag är progressiv, åtminstone med afrikanska mått, är kontrasten mellan lagens bokstav och verkligheten frapperande. Jämlikhet och jämställdhet existerar mest på pappret.
– Inne i centrum är det lättare att få rättvisa, men i slummen passerar könsrelaterat våld obemärkt, säger Hussein Khalid som leder Haki.
Då ska man veta att det varje år föds en miljon barn i Kenya, och att folkökningen i kombination med urbaniseringen koncentrerar överbefolkningen till slummen. I Kibarani går de flesta barn inte i skola – läsårsavgiften på 9 euro är oöverkomlig för fattiga familjer – och utan utbildning cementeras fattigdomen.
I stället letar ungdomarna avfall på soptippen i hopp om att tjäna en slant. Ibland hittar de substanser att droga sig med och fly utsiktslösheten. Det skapar en grogrund för könsrelaterat våld som gör Kibaranis kvinnor och flickor extra utsatta. Därför driver Haki upplysningskampanjen för kvinnor, delvis med medel från Finlands utvecklingsbistånd.
Besinningslöst våld
Ett 40-tal personer brukar gå på föreläsningarna, men den här dagen är de drygt hundra vuxna och långt fler barn. Dragplåstret är deras tidigare granne Irene Aisha Syongula. Hon besöker Kibarani för första gången sedan hon i februari föll offer för ett bestialiskt mordförsök här i trakten.
Irene är 23 år och ensamförsörjande tvåbarnsmor. Hon jobbade med att stötta familjer som bor på gatan och som köksa åt ”arbetarna” på soptippen ända fram till den där februarikvällen då hon nästan mördades.
En man hade länge hävdat att han är pappa till Irenes fyraåring, vilket hon förnekar. Han hade hotat döda henne om han inte får vårdnadsrätt till pojken, men hon hade inte trott att han menade allvar. När hon insåg det var det för sent.
Irene var på väg hem från en begravning i beckmörker då mannen och hans kompis överföll henne. De våldtog och knivskar henne, varpå de band fast henne i järnvägsspåret för att hon aldrig skulle kunna ange dem.
När godståget kom gestikulerade Irene så vilt att lokföraren såg henne i skenet av lyktorna. Han panikbromsade, men fick inte tåget att stanna i tid. Irene lyckades vika sig så att överkroppen låg mellan skenorna utan att vidröra tågbottnen, men hennes båda ben kapades itu vid låren. Lokföraren larmade hjälp, och som genom ett mirakel lyckades läkarna rädda Irenes liv trots svåra blodförluster.
Inne i centrum är det lättare att få rättvisa, men i slummen passerar könsrelaterat våld obemärkt. Hussein Khalid Direktör, Haki Africa
”Vi får inte ge upp”
En polisbil kör in på slumområdet strax innan Irene ska tala till sina tidigare grannar. Gärningsmännen är visserligen gripna, men det är möjligt att de har lejt någon för att ta Irenes liv. Därför är det en hemlighet var hon ska bo framöver.
Irene gör entré i rullstol. Förhoppningen är att hon ska bli en ambassadör för alla offer för könsrelaterat våld i slummen. Haki vädjar till folk att inte ge upp, att samhället måste fortsätta kämpa för kvinnornas rättigheter. När Irene själv tar till orda ler hon och säger att det är roligt att se alla igen.
– Jag vill inte att någon ska behöva uppleva samma sak. Jag vädjar till landskapets myndigheter att förbättra säkerheten.
Irene tackar landskapsregeringen för att den betalade notan på 35 000 euro för hennes sjukhusvistelse. I rullstol är hennes chanser att fortsätta försörja sina barn och sin utfattiga mor än mer begränsade, men Irene orkar vara optimist.
– Jag hoppas att någon ska kunna betala för ett par proteser så att jag en dag ska kunna lämna rullstolen, säger hon.
Finlands skattebetalare finansierar Haki med cirka 100 000 euro via utvecklingsbiståndet. Pengarna är inte avsedda för att reparera skadan utan för att förebygga fortsatt könsrelaterat våld i slummen. Det är svårt, åtminstone enligt en kvinna i publiken som får ordet efter Irene.
– Vi lever i fattigdom och saknar den utbildning som behövs för att få jobb. Utan utbildning, jobb eller framtidsutsikter lever våra ungdomar på soptippen och begår sådana här brott. Vi är inte i säkerhet så länge vi saknar gatubelysning och tillgång till rent vatten och hälsovård.
Slum skapar utsatthet
De element kvinnan nämner ingår i Finlands utvecklingspolitiska koncept, men utmaningen är gigantisk. Kibarani är bara ett mindre slumkvarter i Mombasa. Cirka 500 kilometer mot nordväst, i huvudstaden Nairobi, får vi ett annat perspektiv på Kenyas urbana fattigdom.
I Nairobi hittar vi Östafrikas största slumområde. Här, i Kibera, bor mellan en kvarts miljon och en dryg miljon invånare, de flesta i bräckliga ruckel av plåt eller lera. Utan rinnande vatten och avfallshantering uppstår, förutom uppenbara sanitetsolägenheter, betydligt större problem.
I brist på läskunnighet, jobb och framtidsutsikter, i trängseln och fattigdomen florerar våldtäkter, incest och sexuella övergrepp på barn ner till två månaders ålder. Några hundra fall av könsrelaterat våld rapporteras årligen, men sannolikt anmäls bara en bråkdel, säger Beatrice Njeri på det delvis finländskfinansierade projektet Creaw som bland annat bistår våldsoffer med juridisk hjälp.
– Folk här gör helt enkelt precis vad de vill, säger hon.
Det gäller i synnerhet männen, som är de som bestämmer i de kenyanska familjerna, och därför jobbar Creaw också på att pappor ska inse att föräldraskap innebär delat ansvar.
Nyligen dömdes en högt uppsatt man till 15 års fängelse för att ha våldtagit en kvinna i slummen. Domen är en signal om att lagen gäller alla och att könsrelaterat våld inte bara får sopas under mattan, vilket ofta är fallet i Kenya. Fortfarande är många offer rädda för att polisanmäla övergrepp. Creaw tar hand om flera hundra fall varje år, men hälften av klienterna ger upp rättsprocessen av rädsla eller skam.
Ytterst få kvinnor i slummen har jobb, men pengar behöver de för att försörja familjen. De dagar kön till vattenposten är över en kilometer lång händer det lätt att mödrar tvingas utsätta sig för övergrepp för att få kanistern fylld innan barnen förgås av törst.
– Också pojkar utsätts för våld. De som är måna om att klara sig i skolan kan tvingas sälja sig själva för att få ihop slantar till skolböcker eller pennor, säger Beatrice Njeri.
En gnutta hopp
Arbetslösheten i Kenya ligger vid 40 procent. I Kibera är den sannolikt högre, trots att det finns gott om företagaranda. En kille säljer träkol i plasthinkar, en annan erbjuder en möjlighet att duscha (20 cent för varmvatten, 15 för kalldusch). Visst omsätter Kibera varor och tjänster, men marknaden är anspråkslös och klientelet fattigt.
De som får ströjobb i Kibera lever ur hand i mun.
– Ska du köpa mat här måste du jobba. Har du tur kan du få tvätta kläder åt någon. Dagslönen blir en eller två euro, men ingen behöver tvätthjälp varje dag. Ibland ska lönen räcka hela veckan, säger 24-åriga Sakina.
Hon noterar att slummen vuxit sig så stor och arbetsmarknaden är så svag att det bromsar urbaniseringen.
– Folk som inte får jobb flyttar till landsbygden för att odla sin egen mat.
Ändå har allt hopp inte övergivit Kibera, för detta är, precis som hela Kenya, de bjärta kontrasternas samhälle. Några kvarter från rucklen pluggar ett 20-tal unga kvinnor datateknik med koppling till Aaltouniversitetets och Nairobi Universitys samarbetsprojekt Codebus och utbildningsinitiativet Tunapanda. En av dem är Eunice, 20 år och utbildad i grafisk design. Hon vill lära sig koda.
– Kenya är på väg att digitaliseras så det lönar sig att plugga datateknik, säger hon.
Hittills har 85 procent av alla som gått kursen fått ett meningsfullt jobb, uppger Tunapanda. Eunice är alldeles för smart för att vänta på att jobbet ska hitta henne.
– Det finns inga riktiga jobb att få i Kenya om du inte har kontakter. Jag utbildar mig så att jag ska kunna skapa mitt eget jobb.