Genant med politisk inkonsekvens inför arktiskt ordförandeskap

Finland har stora förhoppningar om hur Finland ska kunna marknadsföras världen runt när det tvååriga finländska ordförandeskapet för Arktiska rådet inleds i maj.

Vid det här laget har det redan skrivits flera rapporter om hur Finland ska lyfta fram sitt arktiska kunnande och möjligheter till lukrativ gruvindustri – men också om hur miljön och en hållbar utveckling ska ha en framträdande roll.

Havsisen i Arktis som brukar vara tjock i mars är enligt uppgift tunnare än på flera år. Självfallet bidrar det här till att intresset för transportvägarna till havs har ökat.

Det sker en militär upprustning i norr där flera länder också i Arktiska rådet har stärkt sin militära närvaro i området. Det gäller framför allt kuststaterna Kanada, USA, Danmark, Norge och Ryssland.

Men Arktiska rådet har genom överenskommelse mellan de åtta medlemsstaterna – förutom de tidigare nämnda också Finland, Sverige och Island – inte militära säkerhetsfrågor på sitt bord. Därför är det enkelt att lägga dem åt sidan när det gäller rådets samarbete, trots att ingen längre talar om ”high North, low tension” (höga norr, låg spänning). Situationen i Ryssland och ovissheten kring Trumpadministrationens linje ger anledning till att åtminstone hålla i minne att osäkerheten ökat

också långt uppe i norr, inte bara i Östersjöområdet.

Den amerikanska linjen när det gäller miljön i Arktis – en fråga som i högsta grad hör till de frågor som Arktiska rådet ska ta ställning till – är fortfarande oklar. Men av vad man hittills har kunnat utläsa ur Trumpadministrationens prioriteringar kan de få en underordnad betydelse om det finns stora – verkliga eller inbillade – ekonomiska vinningar att göra.

När det gäller Ryssland är kopplingen mellan ekonomiska frågor och militär säkerhet åtminstone klart formulerad. Ryssland skyddar sina ekonomiska intressen med militära medel, om så behövs.

När man i Finland talar om Arktis och det förestående ordförandeskapet görs ingen koppling mellan ekonomiska möjligheter och militära frågor. Det görs inte heller mer djuplodande analyser av hur gruvor och andra ekonomiska projekt kommer att påverka Finlands urfolks, samernas, kultur och rättigheter – en fråga som i högsta grad hör hemma i Arktiska rådet. I det Arktiska ekonomiska råd som bildades för ett par år sedan i anslutning till Arktiska rådet erkänner man i alla fall att kombinationen inte är problemfri. Ambitionen är att nå en balans och att höra också urfolken i Arktis. Men om utvecklingen fortsätter på samma sätt som den har gjort de senaste åren i Finland blir man modfälld över möjligheterna att förverkliga sådana ambitioner i praktiken.

Någon kanske ännu minns att riksdagen kort före senaste riksdagsval fällde förslaget till ratificeringen av ILO-169, det internationella avtalet om urfolkens (inte enbart samernas) rätt att höras i frågor som påverkar deras kultur och möjligheter att utöva sina traditionella näringar. Sedan dess har mark och skogar genom nya lagar privatiserats. Enligt samerna själva handlar det om just de markområden som är viktiga för att de ska kunna utöva sin näring.

Det färskaste exemplet är avtalet mellan Finland och Norge om begränsningar att utöva fiske i Tana älv. Regeringen medgav öppet att de nya bestämmelserna tydligt inskränker på samernas rättigheter i både Finlands grundlag och i internationella avtal. Ändå drevs avtalet igenom i riksdagen. Under behandlingen i grundlagsutskottet föreslogs det att man skulle kräva en 2/3-majoritet för ett godkännande. Förslaget föll med rösterna 6 mot 8. SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson var den enda som anmälde en avvikande åsikt i protokollet.

Utskottsmedlemmarna är inte skyldiga att redogöra för sin åsikt och bara tre svarade på ett mejl med en förfrågan om hur de röstat.

Hur hör ett mellanstatligt avtal till Arktiska rådet, kan man fråga. Det gör det inte heller, inte direkt. Men man kan undra över bristen på trovärdighet i den politiska linjen när det gäller att värna om samernas kultur och rättigheter.

När det gäller avtalet om Tana älv – som flyter rakt igenom Sápmi, Samelandet – besvärade man sig inte ens att höra Utsjokiborna trots att fisket i älven är nära förknippat med samernas kultur och utkomstmöjligheter. Arktiska rådets uppgift är att främja samarbete mellan arktiska stater och ursprungsbefolkningar, i synnerhet gällande miljöskydd och hållbar utveckling, heter det i Arktiska rådets stadgar.

Är detta bara tomma ord?