Storbritanniens ställning efter brexit blir aldrig densamma igen

Storbritanniens ödesstund är här. Premiärminister Theresa May har enligt Artikel 50 i EU-fördraget anmält till Europeiska rådet att landet vill lämna EU. En frist på två år för att förhandla ett avtal om villkoren för utträdet har börjat löpa. Parterna kan enas om en förlängning, men enas man inte upphör Storbritannien att vara bundet av EU-rätten 2019 fast utan avtal.

Utträdesprocessen tycks oåterkallelig. Nu väntar svåra förhandlingar mellan EU och Storbritannien. Britterna kan inte förhandla separat med medlemsstaterna. Det är förstås fråga om politiska förhandlingar. Men förfarandet är reglerat i EU-fördragen och resultatet måste vara förenligt med EU-rätten. Ett avtal måste tåla en granskning av EU-domstolen.

Europeiska rådet, som ska vara enigt, svarar för EU:s riktlinjer för förhandlingarna och Ministerrådet beslutar när förhandlingarna börjar. Förhandlingsledare blir den förre kommissionären Michel Barnier. Ett slutligt avtal beslutas för EU:s räkning av Ministerrådet med kvalificerad majoritet. Europaparlamentet ska också lämna sitt godkännande.

Artikel 50 säger att det framtida förhållandet mellan EU och Storbritannien även ska beaktas. Det kan dock inte bli fråga om ett handelsavtal innan Storbritannien lämnat EU. Det finns flera sakliga och formella skäl till det. Förhandlingarna om utträde gäller hur man ska lösa upp de relationer som skapats under Storbritanniens 40-åriga medlemskap: villkoren för britter i EU:s institutioner; EU-myndigheterna i Storbritannien; gemensamma åtaganden – som bistånd, pensioner och infrastrukturprojekt – där Storbritannien ska fasas ur; hur Storbritannien ska lämna den gemensamma jordbruks- och fiske-, handels- och atomenergipolitiken.

Vad ska gälla för de cirka en miljon britter som finns i EU, främst i Spanien, och de cirka tre miljoner EU-medborgare, främst polacker, som finns i Storbritannien? Vad ska gälla för företagen, särskilt för tjänsteföretagen på finansmarknaden? Hur fortsätta kampen mot terrorism och annan brottsbekämpning? Gränsen mellan Nordirland och Irland är en ytterst känslig fråga liksom den brittiska kolonin Gibraltars ställning.

Enligt Storbritanniens regering är de viktigaste skälen för utträdet att återta nationell kontroll över lagstiftningen, att kunna reglera invandringen och att frigöra sig från EU-domstolens avgöranden. Allt detta följer redan av ett utträde men anses nu väga mer än att söka få tillgång till den inre marknaden och tullunionen samt att undvika eventuella andra skadliga ekonomiska konsekvenser av ett utträde.

Regeringens ståndpunkt är att om man inte får ett bra förhandlingsresultat för Storbritannien är det bättre att lämna EU utan något avtal. Inget hindrar i och för sig att man på nytt ansöker om medlemskap, men då gäller vanliga regler för ett ansökarland. Detta förefaller osannolikt, i varje fall inom överskådlig tid. Britterna har därför en mycket besvärlig och svag förhandlingssituation.

Britternas motiv för att lämna EU gäller EU-projektets grundvalar som fanns där redan när Storbritannien blev medlem. Att britterna nu inte vill vara med längre är förstås ett bakslag för visionen om ett enat och integrerat Europa. Det är en förlust för oss alla. Det blir ändå inte så lätt att lämna EU som det sades inför den brittiska folkomröstningen. Regeringen vill tills vidare bevara den gällande EU-rätten genom en särskild lag så att landet inte kastas in i rättsosäkerhet. All EU-rätt – det gäller hundratusentals sidor lagtext, tusentals författningar – ska sedan ses över och beslutas på nytt eller avskaffas av parlamentet, och nya handelsavtal ska förhandlas med ett stort antal länder, något som tar många år och kräver massor av byråkrater.

De faktiska resultaten kommer inte att synas förrän efter lång tid och hårda politiska strider. Det blir ett smärtsamt uppvaknande när britterna inser hur svårt, dyrt och arbetskrävande detta är. Och Storbritanniens ställning på den internationella scenen blir aldrig densamma igen.