Scarlett mellan själ och skal
Regi: Rupert Sanders. Manus: Jamie Moss, William Wheeler, utifrån Masamure Shirows bok. Foto: Jess Hall. Musik: Lorne Balfe, Clint Mansell. I rollerna: Scarlett Johansson, Pilou Asbaek, Michael Pitt, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Peter Ferdinando.
Skådeplatsen för Ghost in the Shell är ett cybernetiskt megalopolis med helt diffusa gränser mellan människor och maskiner. Regissören Rubert Sanders inspirationskälla är japanen Masamure Shirows grafiska serier.
Den aktiva aktören är Hanka Robotics som skapat Avdelning 9 vars uppgift är att bekämpa cyberterrorism. I spetsen står Majoren (Scarlett Johansson) som samarbetar med Batou (Pilou Asbaek) och Aramaki (Takeshi Kitano).
Majoren är utrustad med någon form av en tänkande och kännande hjärna i en helt artificiell kropp. Hon betraktas som det första lyckade ex perimentet som visas i början av filmen. Av doktor Quelet (Juliette Binoche) får hon höra om sin mänskliga bakgrund men i själva verket är allting manipulerat och implanterat.
Terrorattackerna ökar i styrka och som fienden nummer ett framstår den mysteriöse Kuze (Michael Pitt). Men alla bitar tycks inte falla på sin plats och Majoren börjar ana oråd. Det visar sig att hon inte alls var den första försökskaninen. Också Kuze och många andra råkade ut för samma experiment.
Aktuellt ämne
När sanningen går upp för Majoren ämnar organisationens bad guy Cutter (Peter Ferdinando) också röja henne ur vägen. Mestadels utspe lar sig filmen på det dramatiska rafflets stig. Egentligen för mycket även om miljöerna är utstuderat visuella och spektakulära.
Minnena ansätter Majoren och hon lyckas komma det förflutna på spåren och inser slutligen vad mänsklighet och dygd står för. Det är en insiktsfullhet som filmen ändå inte riktigt vill få fason på i kombination med explosiv action.
Scarlett Johansson gör väl sitt bästa som Majoren utan att rollen skulle kännas märklig. Det har snarare varit regel än undantag när det gällt hennes framträdanden de senaste åren.
Ghost in the Shell är ingen särdeles minnesvärd film i den långa frankensteinska traditionen. Det säger sig självt att ämnets aktualitetsvärde har ökat i och med den cybernetiska revolution vi lever i. Men det är sällan som dessa filmer lyckas förena temat med kontemplativa och reflekterande stämningar. Lite som Godard i Alphaville (1965).