Skogens många ansikten
Sielunmetsä av Anu Kuivalainen är veckans andra dokumentär med biografstatus. En djupt personlig meditation över den finländska skogens, det gröna guldets, vara och ickevara.
Kuivalainen utgår från sina egna erfarenheter, från ett regelrätt mardrömsscenario. Det vill sig nämligen inte bättre än att ett skogsparti som gränsar till hennes sommarstuga (som gått i arv från generation till generation) nu ska skövlas.
Därmed går en stor del av Kuivalainens barndom och uppväxt förlorad, eller som regissören i slutet av filmen konstaterar: ”För mig var skogen som en livmoder, som en mur mot den omgivande världen. Här kunde man vara ensam och känna sig liten.”
Det här är bara ett av många vittnesmål, i en film som ingalunda lider brist på infallsvinklar. Där Pertti Linkola, den gröna fundamentalisten, konstaterar att han hellre skulle ta sitt eget liv än hugga ner en hundraårig trädstam, opponerar sig det trädplanterande skogsägarparet mot den ”museala” synen på de finländska skogarna. En tradition som enligt dem härstammar från Eero Järnefelts, Pekka Halonens och bröderna von Wrights konstsyn.
Lyrisk helhet
Däremellan lyfter Kuivalainen fram gamla arkivfilmer där man svär i skogshuggares och det ”gröna guldets” namn. Skogsindustrin är vid det här laget inte endast en garant för det nationella välståndet utan också en av grundbultarna när det gäller att betala av krigsskadeståndet.
Vi möter också en ny generation av skogsägare, en ung kvinna som med hänvisning till sin farfars arv ömmar för mer ekologiska lösningar för någon form av balans.
Med på ett hörn finns även jägarna, och i filmens kanske mest surrealistiska inslag träffar vi en före detta kapten för de ryska specialstyrkorna som – efter att spriten kommit till korta – nu söker inre frid i naturen.
Resultatet är en finstämd och ly risk helhet, som speciellt torde göra sig på en stor duk tack vare filmfotografen Jarkko T. Laine som med stöd av naturfotografen Petteri Saarnio tar ut svängarna visuellt.
Faktum är att man efter filmen ser på skogen – och dess väsen – på ett lite annat sätt än tidigare. Vilket skulle bevisas.