Mycket stora frågor inpressade
Recension I Hannah Lutz’ roman finns mycket stora frågor inpressade; om natur, mänsklig makt och vanmakt, om hot och överlevnad. Recensenten hade gärna haft Lutz som sällskap en bit till på vägen.
Hannah Lutz’ debutroman Vildsvin är fin. Lite väl fin, tänker jag vresigt efter att ha läst den två gånger. Fin som i återhållsam, lågmäld och sparsmakad. Om man har ett riktigt bra stoff, varför då inte bjuda lite mera generöst?
Men låt oss först se varför läsaren gärna skulle ha läst mera om Lutz’ romanpersoner och deras liv i den småländska avfolkningsbygden. En orsak är att de är intressanta och välgestaltade.
Glenn sitter på kommunkansliet och beviljar vistelsestipendier för konstnärer i byn Hornanäs gamla skola, huset Siggalycke. Egentligen väntar han på den nya istiden. Ett sorgmodigt medelåldersliv som har sina ljusa stunder (pizzabak i stenugn, vin, sex med den trevliga hustrun Martina). Ibland ser han en vildsvinsflock genom köksfönstret.
Ritve kommer till byn med en stark och grumlig längtan efter ett möte med vildsvinen, men tycks bara möta människor som vill jaga eller mota bort dem. Hon vill filma och dokumentera, men projektet verkar vara alltför personligt, som om det handlade om att själv försvinna i stället för att upptäcka.
Mia kommer till Siggalycke med sin gamla dementa morfar för att återuppväcka de minnen hon föreställer sig att han ännu har, av en mytisk lärare och en skoltid då naturen var en underbar värld av botanik och annan lärdom. Också Mia är försedd med bandspelare, men också hon drivs av stridiga intressen i jakten på morfaderns minnesrester.
Lutz’ text är tät, den blir mera spännande när jag försöker formulera mig om den, märker jag. Här finns detaljerna som gör regnet i skogen, hallonsnåren, leran på åkrarna väldigt påtagliga. Fint gestaltas också de antydda spänningarna mellan ortsborna som ser vildsvinen som skadedjur och besökarna för vilka de står för något annat – kapitulation inför kollapsen av antropocen (Glenn?), gemenskap, flockvärme (Ritve?), en mytisk modersugga (Mia?).
Men jag kan alltså inte låta bli att fråga: Varför stanna här, vid 98 subtila sidor?
Kanske bara början
I en intervju på Svenska Yles hemsida berättar Lutz om var hon hämtat stoffet för Vildsvin – hon har levt kollektivliv i det verkliga Siggalycke i verklighetens Hornanäs i Småland, där vildsvinen bökar upp åkrar och trädgårdar sedan en förrymd importerad flock på 1940-talet återinförde den nästan utrotade stammen till trakten. I den erfarenheten skulle det finnas utrymme att ta ut svängarna, att reflektera på olika abstraktionsnivåer, att ta risker för ärendet på bekostnad av formen, tänker jag medan jag petar upp Lutz’ komprimerade utsagor.
Här finns mycket stora frågor inpressade; om natur, mänsklig makt och vanmakt, om hot och överlevnad. Jag hade gärna haft Lutz som sällskap en bit på vägen, i stället för att lämnas ensam med dem här.
Förhoppningsvis är Vildsvin bara början på ett författarskap som kan bli vad som helst. Nu har det fått en flygande start. Hannah Lutz är uppvuxen i Ekenäs, har studerat litteratur vid Åbo Akademi och bor nu i Danmark. Vildsvin är skriven på svenska men uppenbart född i en dansk skrivarskolas hägn, vilket säkert förklarar en del av dess högspända grace. Den utgavs först i dansk översättning, efter att en dansk förläggare hört Lutz på en textläsning. Nu utkommer den på svenska både på Bonniers i Sverige och på Förlaget M i Finland.