Stridsbergs dramatik på ”existensens kniv”
Dramasamling Tydlig som ett utropstecken om vem hon är – det tänker Sara Stridsberg vara i Svenska Akademien. Men i sina böcker drar hon sig för att ringa in människor. I hennes nya dramasamling gror relationerna ur förfallet.
En skyskrapa i ett öde Detroit. Ett hus i fritt förfall vid Atlantkusten. Och ett mentalsjukhus i Sverige. Det är miljöerna i Sara Stridsbergs tre dramer som nu ges nu ut i bokform, med titeln Nelly Sachs kommer aldrig till havet. De rör sig, som så ofta i hennes litterära landskap, i marginalerna.
– Eller är de platserna kanske snarare själva hjärtat av världen? kontrar hon. Där de svåraste, mest glänsande ögonblicken i våra liv blir blixtbelysta? På ett kafé i en Stockholmsförort, mot en fond av gamla förfallna konstnärsateljéer där hon förut arbetat, ger Sara Stridsberg sitt svar i tre delar:
– Eller så uppsöker jag kanske ett slags gränser, den yttersta gränsen för den senkapitalistiska värld vi lever i. Ett tredje svar skulle kunna vara att den sortens spelplatser är ideala spelplatser där det är lättare att få syn på människan. Det finns platser där människor är naknare, mer blottade, som säger någonting om oss, säger hon.
Vill inte förstöra
Att slå samman det fula, fina, friska, sjuka och groteska är ett av Sara Stridsbergs signum. I Konsten att falla lever Edie med sin mamma i ett fallfärdigt hus, och spårar olyckan i sitt liv till oförmågan att skilja det vackra från det hemska. Sara Stridsberg är likadan, säger hon. Kanske går hennes skrivande till och med delvis ut på det. Hon söker orden:
– Jag uppfattar ofta världen som en sorts galen lögn där vi har kommit överens om att det här är vackert, det här är högt, det här är lågt, det här är kärlek, det här är förfall. Vi är så upptagna av det. Vi kallar fattiga mammor på gatorna för tiggare, för att fjärma oss från dem. Jag uppfattar rikedom som ett förfall. En del av mitt skrivande handlar om att skriva ihop de där sakerna. Horor och konungar, änglar och galningar. Att vägra erkänna uppdelningen, säger hon.
På samma sätt är hon konstant rädd för att ringa in människor. Hon uttrycker det redan i Darling River: ”vad är en mor utan sina barn. Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne”.
– Alla beskrivningar vi har av varandra har drag av ödeläggelse, att man förråder, ringar in och förminskar varandra, säger hon.
Tänker krocka
En kort definition av Sara Stridsberg måste också bli undflyende och ofullständig. Hon är en rebell – men på den litterära parnassen. På sätt och vis en eremit, men också genuint social och trevlig. Hon som skrivit om skoningslösa kvinnor som Valerie Solanas och Medea, kommer hon inte att kollidera med den så manliga Akademien?
– Jo, jag läser Scum-manifestet högt varje dag där, säger Sara Stridsberg och skrattar.
Skämt åsido hoppas hon på att vara ”tydlig som ett utropstecken” med vem hon är. Nu bekantar hon sig med Akademien, och kombinationen av olika slags människor ser hon som en del av poängen.
– Så det får vara mitt ansvar att vara närvarande och använda min röst, säger hon.
Hon oroar sig inte för att Akademien skulle få henne att sluta skriva. Det skulle kräva något större, som en naturkatastrof, eller ett krig.
Moderskapet metafor
Sara Stridsberg sugs till miljöer och bilder snarare än till särskilda teman. Ändå finns de där: den tvingande kärleken, moderskapet, ensamheten. I Beckomberga strålar allt samman, i ruinerna av ett nedmonterat folkhem. Återigen var hon rädd för att förråda dem hon skrev om.
– De sjuka har alltid betraktats av de friska och jag ville inte ha den blicken, det förräderiet.
Hennes eget förflutna erbjöd en väg in. Som liten besökte hon sin pappa på Beckomberga. Den friskes vansinne kände hon till. Att göra dramatik av berättelsen underlättade också: bland kakofonin av röster vågade hon smyga in en liten flicka. Barnets föräldrar är frånvarande i pjäsen, ambivalenta. Barnens utsatthet är något Sara Stridsberg ofta återkommer till.
– Det handlar om det där med att vara i någon annans våld som barn är. Jag tyckte inte alls om att vara barn, jag tycker mycket mer om att ha barn själv, säger hon.
Alla tre pjäserna skildrar mammor. Att fäder nu börjar få lika starka relationer till sina barn är enligt Stridsberg en revolution. Hon ser moderskapet som en metafor för alla mänskliga relationer. Det är ett extremt beroende och samtidigt en exceptionell livsavgörande kärlek. En spelplats för människan som sträcker sig efter en annan människa i mörkret och hoppas att det ska vara någon där.