Det vita risets mörka baksida
I dagens söndagsläsning från Punjab i Indien möter vi en krass verklighet. Risodlingen, framför allt odlingen av risens drottning basmati, har vådliga följdverkningar på både människor och natur.
Solens första strålar smeker de gröna ris- och veteodlingarna som brer ut sig likt en nordindisk heltäckningsmatta. Denna morgon tar det extra lång tid för 53-årige Gurbhej Singh att blaska av sig på innergården och vira turbanen runt huvudet.
För en månad sedan opererade han bort en cancertumör och fortfarande sticker en dräneringstub ut från bröstet.
– Jag tror cancern beror på alla bekämpningsmedel och all konstgödsel som har läckt ut i grundvattnet, säger han senare över en kopp chai i familjens kombinerade sovoch vardagsrum.
Vi befinner oss i byn Kalewala i Muktsar-distriktet i Punjab, där basmatirisbonden Gurbhej anammade moderna jordbruksmetoder för 30 år sedan.
– Allt vi tänkte på var att öka skördarna, minns han.
Gurbhej är analfabet och har ald-
rig läst instruktionerna på bekämpningsmedelpaketen. Ingen förklarade bieffekterna för honom. Visst märkte han av hudutslagen när han sprayade. Men inte tänkte han på vattnet då. Det var först tjugo år senare som familjen skaffade det omvända osmosfilter som myndigheterna börjat rekommendera för dricksvatten.
Indiens brödbod
Det frodiga Punjab är sikhernas delstat och Indiens brödbod. Det var här som den Gröna Revolutionen först implementerades, på 1960- och 70-talen, med bevattningskanaler, hybridfröer och bekämpningsmedel samt konstgödsel. I dag använder Punjab mest bekämpningsmedel i hela Indien, vilket börjat lämna avtryck på befolkningen.
I södra Delhi hade misstankarna redan grott ett tag hos Indiens främsta miljöorganisation, Center for Science and Environment – och bekräf-
Indien har blivit en dumpningsplats för bekämpningsmedel som redan hunnit förbjudas i Europa.
tades genom tester av mineralvatten i Delhi och Mumbai.
”Vi hittade en cocktail av bekämpningsmedel”, berättar Amit Khurana, 39, som är CSE:s specialist på livsmedelssäkerhet och gifter.
Året var 2001 och CSE drog slutsatsen att användningen av bekämpningsmedel inte reglerades som den skulle. Uppföljningstester på CocaColas indiska läsk visade liknande resultat (även de använde grundvatten utan ordentlig filtrering) och ledde till att parlamentet började ta tag i problemet. Dittills hade Indien saknat ett Livsmedelsverk.
Då till och med köpvattnet i storstäderna innehöll gifter, hur skulle det då inte se ut i brödboden Punjab, undrade CSE och år 2005 tog de blodprover på 20 bönder i fyra olika byar. De hade alla höga doser av pesticider i blodet.
Utbildning i ekologi
– Vi känner ingen som odlar kemiskt och är frisk.
De unga flickorna sitter likt färgglada fåglar på det gråbruna fältet i skuggan av ett träd utanför byn Chaina i Faridkot i Punjab. De är döttrar till landlösa bönder och ska lära sig om vintergrönsaker och traditionella fröer. Det är den lokala organisationen Kheti Virasat Mission, som hjälper bönder att övergå till ekologiskt jordbruk, som håller i undervisningen. Man måste börja någonstans, och KVM lär unga kvinnor att odla ekologiskt i familjens egna köksträdgårdar.
Flickorna vittnar om att grannar bland annat har fertilitetsproblem, cancer och ledbesvär från karbamiden i konstgödseln.
En timme därifrån sitter läkaren GPI Singh vid sitt enorma mahognyskrivbord på Adash-universitetet i Bathinda, där han även är vicekansler. Singh förklarar att många bekämpningsmedel imiterar kvinnliga könshormoner, så flickor har börjat få mens så tidigt som i sju-åtta års ålder i delstaten. Pojkar kommer i stället in i puberteten senare än vanligt.
Singh ser epidemiologiska samband mellan cancer, hormonella rubbningar (däribland ryggmärgsbråck på bebisar, fertilitetsproblem och ADHD hos barn) och områden i södra Punjab där pesticidanvändningen är som högst.
Han tycker att försiktighetsprincipen från FN:s första miljökonferens, i Rio 1992, bör gälla:
– När det råder misstanke om att något kan orsaka irreversibla miljöskador, då bör det stoppas. Man behöver inte vänta tills misstankarna bekräftas i ett labb, säger han.
Törstande kanaler
Själva namnet Punjab betyder de fem flodernas land med ursprung i områdets rikliga vattendrag. Nu har dock rikligheten förvandlats till brist. De törstande bevattningskanalerna har tvingat allt fler bönder att borra djupt efter vatten, med sänkta grundvattennivåer och tungmetallkontaminering som följd. År 2009 hade en femtedel av alla undersökta brunnar för höga nitratnivåer på grund av övergödsling enligt en Greenpeace-studie, vilket kan vara farligt för spädbarn och även leda till cancer.
– Vattenbristen är ett stort pro- blem som saknar lösning. Vi är hjälplösa och basmati är i alla fall bättre än vanligt ris, säger basmatibonden Resham Singh, 45, i blå salwar kameez-dräkt, som vi träffar i en jordbruksaffär i den lilla staden Jaito på lördag morgon. Resham syftar på att basmati kräver mindre vatten än vanligt ris då det sås efter monsunen.
Ingen skyddsutrustning
Den lilla familjeägda affären Surinders sädförråd i Jaito är öppen mot gatan, med hyllorna fulla av olika bekämpningsmedel och golvet täckt av staplar av utsäde. Ägaren Surinder Mahashweri, 50, erkänner skamset vad som ligger bakom den ökande användningen av bekämpningsmedel i jordbruket.
– Om du i vanliga fall behöver använda 30 milliliter bekämpningsmedel så rekommenderar vi 60. Agroföretagen säger 100 ml. Bönderna sprayar 150 ml och dagarbetarna 200, förklarar han.
Det indiska jordbruket är småskaligt, så arbetarna sprayar bekämpningsmedel för hand. I princip använder ingen skyddsutrustning, då denna är både dyr och opraktisk.
Surinder, i rutig skjorta, kortklippt hår och chinos har drivit sin butik sedan 1992 och berättar även om agroföretagens försäljningsmål. Ju mer han säljer, desto större premier från företagen – ungefär som vid jultidningsförsäljning. Själv har Surinder belönats med resor till Goa, Singapore och Dubai av agroföretagen.
– Vi sa åt bönderna att använda mer och mer kemikalier för att göra bättre affärer, erkänner han.
Korrumperade politiker
I ett vagt försök att göra något åt saken har lokalpolitikerna fått igenom kravet på att de som säljer bekämpningsmedel måste ha en examen från ett lantbruksuniversitet. Men många tycker att politikerna borde göra mer.
– Regeringen är inte sträng nog mot företagen. Om de hade velat så hade de kunnat förbjuda de internationella agrobolagen, eller tvinga dem att tillhandahålla rätt utrustning och utbildning.
Det säger 35-årige Manpreet Singh Grewal, som är ordförande för Böndernas Klubb på Punjabs Lantbruksuniversitet. Klubben organiserar möten varje månad för att sprida jordbruksforskning bland bönder. Problemet, menar Manpreet, är att agrobolagen korrumperar politikerna genom att sponsra deras kampanjer – en åsikt som delas av många men är svår att bevisa.
Rubbad biologisk mångfald
Andra pekar på att monokulturen med framför allt vete och ris har rubbat den biologiska mångfalden i delstaten.
– Punjab är en döende civilisation, säger Umendra Dutt, chef för organisationen Kheti Virasat Mission, KVM. Han vill återuppta odlingen av hirs, linser och andra grödor som kräver mindre vatten och var populära här innan den gröna revolutionen.
– Nu suger vi upp vatten från flera hundra meters djup och exporte-
Vi känner ingen som odlar kemiskt och är frisk.
rar basmatiris. Punjab är inte lämpligt för basmati- eller annan risproduktion, säger han.
Aktivisten Umendra Dutt myntade även begreppet Cancertåget – ett fenomen av inhemsk medicinsk turism som Punjab blivit ökänt för. Tåget ifråga avgår fortfarande varje kväll klockan 21.20 från Bathindas järnvägsstation och kommer fram på morgonen i Bikaner i södra grannstaten Rajastan. Uppemot en tredjedel av passagerarna var tidigare punjabiska cancerpatienter, berättar tågkonduktören, en smart och älskvärd man som har jobbat här sedan 2007 men vill förbli anonym.
– Cancerbehandlingen var väldigt dyr i Punjab och billig i Bikaner – och de rajastanska läkarna var duktiga. Så därför sökte många vård söderöver, berättar han och klipper min biljett.
I dag har flera nya cancersjukhus öppnats i Punjab för att möta det stigande behovet, så trycket på tåget har lättat. Men än kommer en del personer från Punjab ned för behandling.
En av dem är tioårige Palam Sharma, som jag träffar på barnavdelningen i Acharya Tulsis omtalade cancerinstitut i Bikaner. Takfläktarna surrar aggressivt i sina lönlösa försök att svalka den 39-gradiga hettan och Palam sitter i skräddarställning på sin sjukhussäng med en kanyl i vänster underarm. Han kommer från byn Roherian Wali utanför Abohar i Fazilka-distriktet i sydvästra Punjab och fick för tre månader sedan diagnosen leukemi.
Familjen bor på landet i Punjab, där grannarna använder bekämpningsmedel på sina fält. Efter sonens diagnos har föräldrarna känt sig oroliga för dricksvattnet, som är ofiltrerat.
– Vi misstänker att bekämpningsmedlen i vattnet kan ha orsakat cancern, säger pappa Vinod Kumar Sharma, 41, uppgivet.
Detta går hand i hand med en litteraturstudie gjord på uppdrag av den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, EFSA, som visar att bekämpningsmedel ökar risken för att drabbas av leukemi – särskilt då exponeringen sker redan i livmodern eller under barndomen.
– Läkarna har sagt att det kan ta två år men att det finns chanser att Palam kan botas, säger pappa Vinod hoppfullt.
Andra patienter jag träffar på sjukhuset tycker att myndigheterna borde distribuera gratis vattenfilter till invånarna.
Små förbättringar
I den anlagda delstatshuvudstaden Chandigarh, verkar jordbrukssekreteraren Kahan Singh Pannu, högste tjänstemannen på jordbruksdepartementet i Punjab, inte vara bekymrad över invånarnas hälsa. Det är däremot Madhu Gill, 58, som är insektsexpert och chef för jordbruksdepartementets ekologiska avdelning, som grundades för tio år sedan.
– När avdelningen grundades var Punjab ökänt för sin höga användning av bekämpningsmedel. Vi hade mycket sjukdomar och särskilt cancer, som var vanligare i områden med hög användning av bekämpningsmedel. Regeringen tänkte att vi måste hitta lösningar, förklarar hon.
Därav den ekologiska satsningen. Hittills har Madhu och hennes kollegor hjälpt över tusen bönder att övergå till ekologisk odling på åtminstone en liten del av sin mark. I år har regeringen för första gången stödköpt ekologiskt vete och ris till ett 30–40 procent högre pris än den konventionella skörden. Fortfarande står den ekologiskt odlade jordbruksmarken för mindre än en procent av den totala jordbruksarealen i Punjab, men det är i alla fall en början.
Den europeiska människorättsorganisationen ECCHR konstaterade i en rapport 2015 att Indien har blivit en dumpningsplats för bekämpningsmedel som redan hunnit förbjudas i Europa. Då bönderna saknar kunskap om hur medlen bör hanteras, och agroföretag som Syngenta och Bayer har misslyckats med att förse dem med skyddsutrustning och ta hand om pesticidförpackningar efter användning (i dag brukas de i stället ofta som dryckeskärl i byar), så vill ECCHR att de farligaste bekämpningsmedlen helt ska förbjudas i Indien. Fallet är uppe i indisk domstol och kommer även tas upp av världshälsoorganisationen och FN:s mat och jordbruksorganisation 2017.
Lån för cancerbehandling
Tillbaka på basmatirisbonden Gurbhej Singhs gård är hans nio personer stora familj orolig för framtiden. De har tvingats att låna motsvarande ett års inkomst för att täcka Gurbhejs tumörbehandling, en summa som blir svår att betala tillbaka.
– Vi är panikslagna! Många i vår situation tvingas att ta allt mer lån och till slut sälja sin mark, säger Gurbhej, och avslutar:
– Tidigare fanns pengarna i människornas fickor – i dag finns pengarna hos bankerna.