Kampen om vatten prövar tålamodet
Kriget och torkan tvingade Conchesta Kiru att överge Sydsudan. I vibrerande hetta i den kenyanska halvöknen hägrar flyktinglägret, en oas där framtidshopp suddas ut och grannarna stjäl vatten.
Conchesta Kiru sitter på golvet i Kakuma flyktinglägers transitcenter med minstingen Sebit i famnen medan de äldre syskonen plockar i sig ur burken med kikärter. Hon talar lugnt och sansat, med eftertanke och fåordigt. – Här är vi trygga, säger hon. Egentligen ville Conchesta Kiru aldrig lämna Sydsudan. Hon är uppvuxen med kriget; det har präglat hela hennes 25-åriga liv. Tack vare en liten jordlott kunde hon försörja sig själv och sina fem barn fram till förra hösten. Då uteblev den ena av årets två allt mer opålitliga regnperioder.
– Mitt land blev en öken, säger hon.
Familjens skörd torkade bort, maten tog slut. Ett av barnen dog i svält. För att rädda de övriga var Conchesta Kiru tvungen att fly. Hon begav sig till östgränsen med barnen, och fick skjuts till Kakuma i nordvästra Kenya. Familjen har varit här i en vecka. – Allt blir bra igen, säger hon. Strax norr om ekvatorn står solen praktiskt taget i zenit hela dagen. Den här dagen är det 38 grader, dagen innan var det 41. Av den på kartan blå floden som ska rinna genom Kakuma återstår en torr fåra. Dammet yr i vinden som fläktar likt en hårtork. Av vegetationen att döma har regionen haft drag av savann, men nu är buskarna torra, landskapet en halvöken.
Men jämfört med Sydsudan råder här varken krig eller svält. Flyktingarna får mat tre gånger om dagen. Att barnen har fått diarré betraktar Conchesta Kiru som en bagatell.
– Hungern är det enda jag är rädd för, säger hon.
När jag frågar vad hon tror om framtiden, om hon kan föreställa sig att en dag leva ett normalt liv igen, tittar hon konstigt på mig.
– Jag lever ett normalt liv, säger hon.
Simkort förhindrar ölhandel
Familjen Kirus liv ska snart få en ny inramning. Efter två veckor i transitcentret placeras flyktingarna i lägret. Kruxet är att Kakuma är fullt. Familjen ska likt alla nyanlända inhysas i närbelägna Kalobeyei.
En tur till Kalobeyei ger en vink om vad Conchesta Kiru har framför sig. Flyktingorganet UNHCR betecknar den nyinrättade byn som en ”integrationsenhet”. Kalobeyei står i kontakt med lokalsamhället, i motsats till Kakuma som är ett klassiskt läger, isolerat från omvärlden. Otaliga likformiga enkla hus och tält har slagits upp i omgivningen. Invånar- antalet har vuxit från 2 000 till 26 000 flyktingar sedan förra sommaren.
I Kalobeyei kan flyktingarna köpa mat av lokalinvånarna på en marknad som regleras av FN:s livsmedelsprogram (WFP). I princip kan ortsborna tjäna en hacka på sina nya grannar, men dessvärre har torkan föranlett missväxt även här. Bara ett fåtal lokalinvånare kan göra affärer. Och de flyktingar som handlar på marknaden klagar på att priserna stigit.
I Kalobeyei ger WFP flyktingarna merparten av deras uppehälle i form av pengar på ett toppmodernt simkort. De flyktingar som har mobiltelefon kan betala med kortet på marknaden i Kalobeyei. I Kakuma får flyktingarna däremot mest matransoner och nästan inga e-pengar. Man kunde tycka att det senare är bättre med tanke på inflationen, men:
– Vi har tvingats halvera matransonerna eftersom våra anslag för matinköp minskade när kriget i Syrien eskalerade. Pengarna räcker inte till på alla håll. Många givarländer har lovat betala mer, men få har faktiskt levererat, säger Baker Mukeere på WFP.
På marknaden får bara licensierade leverantörer sälja basvaror som WFP godkänt. I marknadstältet säljs främst majs- och vetemjöl,
bönor, ärter, en näringsrik majs- och sojablandning samt matolja, salt och frukt.
– Vi ska utvidga sortimentet av tillåtna varor, till exempel med torkad fisk. Det borde kunna ge extra intäkter till dem som lever på fiske vid Turkanasjön, säger Mukeere.
Den som saknar mobiltelefon kan besöka en lokal teleoperatör för att betala för matinköpen. Simkortet anses vara säkrare än kontanter.
– Om vi gav flyktingarna kontanter kunde de köpa öl eller vad de vill i affärerna. Så här säkerställer vi att pengarna går till mat. Det gynnar kvinnorna eftersom männen brukar ta hand om deras pengar, säger Mukeere.
Rasism och terror
Det är ingen hemlighet att det kenyanska folket inte är särskilt förtjust i flyktinglägren. Regeringen skulle egentligen ha stängt det beryktade Dadaab sedan terrornätverket alShabaab har tagit kontroll över en del av lägret. Det sägs att al-Shabaab rekryterar flyktingar för terroruppdrag i Dadaab, men Kenyas högsta domstol har sagt nej till stängningen.
Det har också talats om att stänga Kakuma som inhyser 165 000 flyktingar, men i stället har man byggt ut Kalobeyei. Här placeras också flyktingar som strömmar till från Dadaab. Ingen vet vart de skulle ta vägen om lägren stängdes. Tillbaka till sina hemländer skulle de knappast åka.
I Kakuma och Kalobeyei utgör sydsudaneserna och somalierna de största grupperna. För en förstagångsbesökare
blir intrycket städat och välorganiserat, men besökare stannar inte över natten. Rasismen, som frodas och mår väl också inom Afrika, vaknar till liv efter solnedgången. Stölder och våld förekommer som i vilka samhällen som helst, säkerheten är bristfällig.
I en av tältbyarna klagar de boende på att byn varit utan vatten i fyra dygn.
– Folk från grannbyarna stjäl vårt vatten, säger Peter Mujahid Olia.
Mitt i byn finns en enorm vattencistern som fylls på efterhand, men nu, hävdar byborna, har den varit tom. WFP vet inte varför, och inte heller om stöldanklagelserna är grundade. Klart är bara att vattenbristen skapar problem.
– Vi tvingas gå flera kilometer efter vatten, och min lilla kanister räcker inte länge, säger Jane Giri.
Sydsudaneserna har bott i den här tältbyn i tre månader sedan de flydde kriget och torkan. De har kommit hit av samma anledning som Conchesta Kiru, de har bara hunnit fram lite före henne.
Dyster framtidsutsikt
De som har bott här ett tag borde ha mer perspektiv på tillvaron än en nyanländ, så jag frågar Peter Mujahid Olia om framtiden, men jag får ett lika oförstående svar som av Conchesta Kiru. Kanske är det fel på själva frågan? Kanske blickar man inte längre framåt om man flytt ett krig och inte vet var man ska hitta vatten i morgon?
Bilden av lägerlivet nyanseras när jag talar träffar Peter Lorot. Han är 33 år och har bott i Kakuma i ungefär 20 år. Han minns inte exakt hur länge.
– Jag var barn när min familj flydde kriget i Sudan. Jag skulle helst flytta tillbaka, men jag vågar inte för krigets skull. Det enda jag är rädd för är säkerheten därhemma.
Peter Lorot säger att han har det rätt bra i Kakuma, för han ”jobbar” som tolk. Flyktingar får inte jobba alls, men inom lägren kan de få sköta vissa sysslor åt de organisationer som jobbar här, mot ett honorar som ligger långt under minimilönenivån.
Peter Lorot anser ändå att han har ett jobb. Kanske skapar det framtidstro? Tredje gången gillt då, tänker jag, och frågar honom hur framtiden ser ut.
– Tyvärr inte så bra, för jag kan inte se något slut på kriget. Vi trodde att det skulle bli bättre när Sydsudan blev självständigt, men i stället blev det ett ännu värre krig. Det är våra ledares fel. De är korrumperade.
Jag var barn när min familj flydde kriget i Sudan. Jag skulle helst flytta tillbaka, men jag vågar inte för krigets skull. Det enda jag är rädd för är säkerheten därhemma.
Peter Lorot
Flykting, Sydsudan