”Priset för vårt regionala kulturnät betalas av unga lågavlönade kvinnor”
Enligt professor Pauli Rautiainen talas det alldeles för lite om Helsingfors särställning i förhållande till resten av Finland. Medan resten av landet proportionellt kostar mera hela tiden, håller en prekarisering av konstnärernas arbetsfält på att ske i
När Högsta förvaltningsdomstolen nyligen kom med sitt utslag om att en kör inte är någon orkester, var juridikprofessorn Pauli Rautiainen en av de allra första att kritisera utslaget i skarpa ordalag. Han var föga överraskad men likväl besviken på att HFD hade köpt Undervisningsoch kulturministeriets argumentationsmodell, där man genom hårklyveri försökte definiera vad en orkester är (HBL 8.3).
Den som inbillade sig att det här var en enkel match, att till och med bondförnuftet sade att en kör inte var någon orkester, fick snart inse att den hade fel.
– Statens musikkommission gav i princip grönt ljus för att uppta Helsingfors kammarkör i statsandelssystemet, och om ministeriet så hade önskat hade man kunnat hänvisa till musikkommissions utlåtande och sedan valt att antingen tilldela statsandelar eller så inte. I stället valde man att själv börja definiera orkesterbegreppet. Men tänk om beslutet hade överklagats, för att en kör helt enkelt inte är någon orkester? – Vem hade i så fall överklagat? Så länge förvaltningslagen tillämpas är det bara andra sökande i samma ställning som kunde ha gjort det och det är knappast särskilt troligt. Dessutom kunde ministeriet ha hänvisat till att ingen vet lika väl som Statens musikkommission vad en orkester är.
Lagen är inte problemet
Antingen är det gammalt groll eller nyförvärvat agg som skiner igenom när man lyssnar på Pauli Rautiainens berättelse, men den bild som han ritar upp är en bild av ett kulturministerium med maktgiriga tjänstemän som helst av allt koncentrerar allt inflytande till sig själva. Poängen i Rautiainens berättelse är att den nuvarande teater- och orkesterlagen inte är så dålig som man ofta låtit påskina och att de verkliga låsen inte finns i lagtexten utan i tjänstemännens sätt att tillämpa den.
Tjänstemännens strategi är enligt Rautiainen att legitimera sina beslut genom att alltid hänvisa till någon lag eller förordning. Och egentligen handlar det om att ministeriet vill två sina händer och att man inte vill vidkännas den stora handlingsfrihet som man har.
– Det skulle alltid vara lätt att säga ”sorry, vi har inte pengar för det här för vi har valt på ett annat sätt”, men det vill man inte göra.
Cementeringen
För att förstå hur man har hamnat i dagens situation, där tjänstemännen eftersträvar minsta möjliga förändringar, är det enligt Pauli Rautiainen nödvändigt att se kulturpolitiken ur ett längre perspektiv. Rautiainens berättelse går tillbaka till 1960-talets början då man började rusta upp i välfärdssamhället och stiftade lag efter lag för att cementera särskilda funktioner.
1961 kom både den nya upphovsrättslagen och bibliotekslagen tillsammans med lagen om stipendier och understöd åt författare och översättare. I slutet av 1960-talet följde reformen av Finlands Akademi, instiftandet av konstkommissionerna och konstnärsstipendierna. Teateroch orkesterkommittéernas betänkanden i början av 1970-talet lade grunden för experimenten med regioninstitutionerna och lagen om kommunala kulturtjänster 1980 stipulerade därefter att kommuner med över 4 000 invånare skulle få kultursekreterare och kommuner med 25 000 invånare egna kulturdirektörer.
– Fram till oljekrisen växte mer eller mindre hela samhället, men den enda sektorn som växte på 70och 80-talet var den offentliga. I slutet av 1980-talet var två tredjedelar av tjänsterna inom det allmänna kulturväsendet statsandelstjänster, där staten stod för hundra procent av kostnaderna, och i en majoritet av kommunerna fanns inga andra tjänster än dessa. Det var i det här samhället, under glansdagarna i slutet av 80-talet, som man började drömma om att införa statliga tjänster också vid konstinstitutionerna.
Teater- och orkesterlagen som trädde i kraft 1993 var tänkt att garantera långsiktigheten i kulturlivet, men enligt Rautiainen fick lagen en annan funktion, som snarare handlade om att trygga konstinstitutionerna under 90-talets ekonomiska depression. För det skulle visa sig att institutionerna blev de största vinnarna under depressionen; när alla andra tvingades skära i verksamheten, sparade man vid statsandelsinstitutionerna bara marginellt.
– Man hade byggt in ett lås som fungerade speciellt bra när de ekonomiska resurserna krympte. Och medan pengar strömmade till statsandelsinstitutionerna, led det övriga kulturfältet ännu mera. Givetvis hade det varit möjligt att skära också i konstinstitutionernas verksamhet, men man gjorde det inte.
Det Rautiainen ser att har hänt med statsandelsinstitutionerna sedan 1993 är att Undervisnings- och kulturministeriet har byggt allt högre murar kring de aktörer som omfattas av systemet för att skydda dessa.
– På 2000-talet infördes kravet på professionellt ledarskap för att stänga ute alla dillettanter. När cirkusfolket först krävde att få komma med sade man att ni får komma med när det finns mera pengar, men den dagen har inte kommit. När körfolket har kommit med motsvarande krav har man fört fram motsvarande argument, innan man hakat upp sig på detaljer.
Väggarna garanterar verksamheten
Framför allt blev statsandelssystemet enligt Rautiainen ett skyddsnät för alla regionala kulturinstitutioner och i synnerhet deras fastigheter. Hans tes är att principen om tillgången på kulturtjänster i hela landet har varit så helig att kommunerna i princip har kunnat ut-
I Helsingfors däremot har lönenivån inom konstsektorn rasat och det gäller speciellt unga kvinnor, som jobbar allt mera för samma peng.
öva utpressning på staten i tid och otid.
– Till exempel hade man i Villmanstrand en gammal fastighet, som sjöng på sista versen och som staden inte hade råd att upprätthålla. Men i stället för att reparera den byggde man ett nytt teaterhus. Man kunde tro att det här var ren och skär dumhet, men egentligen var det naturligt eftersom man visste att staten alltid kommer till undsättning. Institutionernas ekonomi bygger på att de alltid skall vara i knipa och att bygga väggar är den bästa garanten för kontinuitet. Men får inte kommunerna bygga vilka hus som helst för egna pengar? – Jo, men om staten alltid räddar har risken i praktiken överförts på staten.
Som exempel på statliga räddningsoperationer på kulturfältet nämner Rautiainen fallet med Kajana stadsteater under Kristian Smeds tid i början av 2000-talet då man pumpade in stora extraordinära summor för att få teatern på rätt köl.
Helsingfors särställning
En av Rautiainens huvudpoänger är att Helsingfors i alla avseenden borde betraktas som ett specialfall och att särskilda lösningar borde tillämpas i huvudstaden.
– Trenden är denna: Sedan 1990-talet har personalens storlek vid konstinstitutioner utanför Helsingfors vuxit, medan föreställningarnas antal krympt. Vid statsandelsinstitutioner i Helsingfors har föreställningarnas och personalens antal stigit ungefär lika mycket. På det fria fältet i Helsingfors har föreställningarnas antal däremot stigit markant medan den sysselsatta arbetskraften inte har ökat nämnvärt.
– Med andra ord är effektiviteten ute i regionerna sämre, vilket beror på att det ofta inte lönar sig att ge fler föreställningar med ett litet publikunderlag. Å andra sidan gör man i Helsingfors, speciellt på det fria fältet, allt längre dagar och mera gratisarbete som inte bokförs någonstans. Det är priset som vi betalar för den regionala struktur som vi upprätthåller.
Rautiainen hänvisar bland annat till en undersökning från 2015 (av Taija Roiha, Pauli Rautiainen och Kaija Rensujeff), där det konstaterades att den bästa garanten för en fortsatt fruktbar löneutveckling för en konstnär är en anställning vid en statsandelsinstitution.
– I Helsingfors däremot har lönenivån inom konstsektorn rasat och det gäller speciellt unga kvinnor, som jobbar allt mera för samma peng. Å andra sidan väljer de allra flesta att stanna kvar, vilket torde vara det ultimata beviset på att det finns en arbetsmarknad för konstnärer, trots de begränsade arbetsmöjligheterna.
Helsingfors är också ett specialfall för att det endast i Helsingfors finns statsandelsinstitutioner som är oberoende av kommunens stöd. Endast i Helsingfors uppstår fastighetsinvesteringar oberoende av statligt stöd. Statens insats behövs bara i stora projekt som Musikhuset, Dansens hus, Guggenheimmuseet och Centrumbiblioteket.
Skilj på region- och kulturpolitik
Enligt Rautiainen borde därför alla regionpolitiska argument som finns invävda i kulturpolitiken skrivas ut tydligare. Det bästa enligt Rautiainen vore att Centret för konstfrämjande, Taike, skulle ta ett större ansvar för konstpolitiken medan ministeriet skulle kontrollera regionpolitiken.
– De regionalpolitiska intressena är bra att hålla nära ministern och politisk styrning, medan alla konstpolitiska avgörande kunde överföras till Taike.
Rautiainen är ändå inte främmande för tanken på att till exempel landskapen i framtiden kunde bära ett större ansvar för produktionen av kulturtjänster, bland annat för att jämna ut ansvaret mellan centralorterna och kranskommunerna i ett landskap. Han hänvisar till att man redan på 1960-talet förordade att sjukvården, yrkesutbildningen och kulturtjänsterna alla kunde överföras till landskapen om man gick in för en sådan modell.
– Men oberoende av om makt överförs till Taike eller landskapen, krävs det att kunnandet är på tillräckligt hög nivå.
Rautiainens bedömning i fallet med både kulturpolitiken och vårdreformen är att vi aldrig har varit lika nära en ny lag som nu. Det menar han beror på regeringen Sipiläs sammansättning och politiska kraft.
– Den här regeringen har förmågan att gå i mål med sina projekt. Regeringen formulerar också uppdragen så att arbetsuppgifterna är möjliga att slutföra. Men risken är att man inte kommer åt de verkliga problemen. Nu försöker man korrigera förhållandet mellan fria fältet och statsandelsinstitutionerna, men det centrala problemet är förhållandet till Helsingfors.
Också i fallet med landskaps- och vårdreformen ser Rautiainen att regeringen kommer att få sin vilja igenom.
– Centern kommer att få sina landskap och Samlingspartiet sin valfrihet, medan man bara kan spekulera i om de ursprungliga målen om ekonomiska inbesparingar och mera jämlik vård kommer att uppnås.
– Det troliga är att vi får en ny lag, men frågan är om vi kommer att lösa problemen på sikt eller bara sopa dem under mattan?
Undervisnings- och kulturministeriets överdirektör Riitta Kaivosoja är som ett enda frågetecken när hon tillfrågas om Rautiainens påståenden stämmer. Hon vidkänns inte kritiken mot förvaltningskulturen och framhåller att tjänstemännen följer de riktlinjer som statsrådet har utstakat.