Stark monolog om familjevåld
Journalisten Jeanette Björkqvists gripande monolog framförs mästerligt av Linda Zilliacus på Lilla Teatern.
●●Mammas flicka
Text: Jeanette Björkqvist. Regi och bearbetning: Cris af Enehielm. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Linda Zilliacus. Premiär på Lilla Teatern 6.4.
Millas pappa slår Millas mamma. Han skriker åt henne, han kastar henne runt i lägenheten, han sparkar henne så att revbenen bryts. Han super. Ibland steker han världens bästa makaronilåda, ibland låter han Milla ta hand om en skadad kråka och bygger en bur åt den. Ibland försvinner han.
Millas mamma säger att allt är bra, där hon ligger på tamburgolvet bland de utspridda soporna som hon sorterat fel, den idiot som hon är. Och nästa morgon låtsas hon som om ingenting, trots det blåslagna ansiktet. Millas mamma stannar hos Millas pappa.
Milla växer upp med oberäkneligheten, med den ständiga skräcken för att mamma ska dö, med skammen. Men hon växer upp.
En dag dör Millas pappa. Ingen sörjer.
När Milla är ung vuxen upprepar hon mönstret, så klart gör hon det. Familjevåld går i arv.
Mammas flicka, skriven av den prisbelönta journalisten Jeanette Björkqvist, är en stark och gripande monolog och den framförs suveränt nyansrikt av Linda Zilliacus. In- itiativet till pjäsen togs av Zilliacus, och texten bygger på intervjuer med offer för familjevåld vilket gör den detaljerad och trovärdig.
Det är en berättelse om våld ur barnets perspektiv och det är en upprörande och berörande berättelse. Den får en att vilja blunda, vilja stänga av, inte höra mera. Men den tvingar en att ta till sig det den berättar om – detta är sant. Detta sker, detta pågår, medan vi sitter här i Lilla Teaterns trygga salong. Och var är alla vuxna, var är alla de som borde ingripa? I berättelsen gör grannarna ingenting, och den nya läraren beskyller Milla för bråken på skolgården i stället för att fråga om någonting kanske inte står rätt till.
Säker regi
Cris af Enehielm har med säker hand regisserat och bearbetat denna pjäs som inte bara är viktig på grund av sitt tema, utan även fint förverkligad. Tydliga scenbyten, ljud, ljus, rollväxlingar och ett varierande tempo ger monologen dynamik och Zilliacus starka närvaro och tydliga engagemang håller en fängslad fram till slutet.
Millas historia är, lyckligtvis, en överlevnadshistoria för hon lyckas som vuxen slutligen bryta våldsspiralen. Det tunga temat till trots finns det också plats för glädje i pjäsen, bland annat i beskrivningen av Millas vänskapsförhållanden, och den frossar heller inte i våldet.
Mammas flicka är en pjäs av ett helt annat slag än vad vi är vana att se på Lilla Teatern, och det bådar gott för framtiden.