Döden i Venedig själlös på scenen
●●Döden i Venedig
Text: Thomas Mann. Regi och dramatisering: Michael Baran. Övers. till finskan: Oili Suominen. Scenografi och kostym: Tarja Simone. Ljus och video: Ville Toikka. Ljud: Kristian Ekholm. Mask:Jari Kettunen. Förhandsföreställning på Nationalteaterns lilla scen 4.4.
Det är svårt att radera minnet av Dirk Bogardes vitsminkade och svettdrypande ansikte i slutscenen av Luchino Viscontis filmklassiker där hans rollfigur, Gustav von Aschenbach, i prydlig vit kostym drar sina sista andetag sittande i en solstol på den venetianska badstranden.
När Döden i Venedig sätts upp på Nationalteaterns lilla scen är det Jukka Puotila som tar sig an rollen som den uppburne men deprimerade konstnären som reser till Venedig.
Michael Barans iscensättning av Thomas Manns kortroman följer troget förlagan och visst är texten en fantastisk skildring av de sista dagarna av la belle époque och isolerad överklasstillvaro, av genant och plågsamt åldrande, ångest och krampaktig passion. Gustav von Aschenbach förälskar sig i tonårspojken Tadzio och försöker på avstånd desperat komma honom nära samtidigt som hela staden håller på att gå under – inte på grund av den stigande vattennivån utan en skoningslös koleraepidemi förrädiskt smyger sig på och slår ut fattig som rik.
Jukka-Pekka Palo agerar berättare, kliver in i biroller och kan i sin svarta mundering tveklöst också tolkas som döden själv som följer den vitklädde von Aschenbach på hans sista resa.
Men iscensättning hade suttit bättre som radioteater. Den sceniska dimensionen är nämligen trist. Puotilas på- och avklädningsritualer och traskande i den lilla bassängen på scenens mitt skapar inte dynamik utan känns närmast som utfyllnad.
Atmosfären infinner sig aldrig och scenografins korintiska pelare och kristallkronor känns som fantasilöst allmänna symboler för europeisk kultur och bildningstradition. Artturi Aaltos musik är vacker, men räcker inte ensam som stämningsbygge.
Puotila och Palo vet utan tvekan hur man ska gestalta en litterär text, men energin på förhandsföreställningen är inte riktigt på topp. Inte heller två av den finländska teaterns stjärnor kan kompensera för en sceniskt tam tolkning av Thomas Manns klassiker.