● Marianne Lydén född 6.9.1953 död 26.3.2017

En ström av kondoleanser och minnen fyllde sociala medier då budet spreds att journalisten Marianne Lydén gått bort efter en lång tids sjukdom. Samtidigt åkte kolumnerna Tant Blomsterhatt upp på mest lästa-listan på HBL.fi.

Så väldigt många har berörts av Marianne Lydéns texter. Speciellt under de senaste åren då främlingsfientlighet och egennytta spridit sig blev Marianne vår röst i ett samhällsklimat många upplever som alltmer obehagligt.

Ingen kunde bestrida hennes kunskap, under många år hade Marianne bevakat rikspolitiken för Yle och

senare HBL. En del riksdagsledamöter medger till och med att de var litet rädda för de raka och krävande frågor hon ställde i otaliga debatter och nyhetsinslag.

2012 publicerade Marianne Lydén boken Jag är inte rasist, jag vill bara ha främlingsfientliga röster.

Allra viktigast i Marianne Lydéns liv var ändå hennes tre barn, Daniel, Saga och Julia samt tre barnbarn. Rollerna som mamma, mormor och farmor var de största i Marianne Lydéns liv. Hon föddes 1953 i Helsingfors som dotter till Åke och Gunvor Carlsson. Modern var född Lydén och dotter till Ragnar Lydén, biträdande professor i kemi vid HU.

Mariannes pappa dog då hon var endast dryga ett år, några år senare avled också brodern Lennart. Storebror Christian och Marianne växte upp på Skatudden i Helsingfors och kom att stå sin ensamstående mor mycket nära. Härifrån kommer säkert den styrka som Mariannes barn ännu i dag pratar om: “Det fanns alltid tid, hon lyssnade och uppmuntrade oss.”

Marianne, eller Pian som hon kalllades av släkten, hade redan under skoltiden i Brobergska samskolan, ett starkt samhällsengagemang.

Hon studerade statsvetenskap vid Helsingfors universitet och jobbade

redan då med inhopp på Rundradions nyhetsredaktion. Hon började studera journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan 1974 och avlade sin pol.mag.-examen vid HU.

Det svenska rummet på Topeliusgatan blev en högskola i politik och samhällskunskap. Debatterna mellan Mitten och Socialistiska Socionomstuderande var häftiga, men efter den politiska dragkampen gick vi alla i bästa sämja och tog en öl.

Politiken inskränkte sig dock till en kort period under studieåren. Den tiden beskriver vi i den gemensamma boken Nyttiga idioter? Lenin, unga idealister och 70-talet. Boken prisbelönades på SLS 125-årsjubileumsfest 2010.

Journalistiken blev Mariannes livsgärning. Där var hon orubbligt objektiv, förutom att hon alltid stod på den lilla människans och de mänskliga rättigheternas sida. Hon jobbade över 40 år som journalist och upplevde den enorma förändringen i medievärlden. Men innehållet var alltid viktigare än tekniken och Mappe ler nog glatt från sin himmel då hon läser alla fina hälsningar människor skrivit på sociala medier.

Marianne Lydén sörjs närmast av tre barn och bror med familjer.

CAMILLA BERGGREN