Ett vindkraftverk har omkring 8 000 rörliga delar. Mycket är rörligt kring vindkraften också – våra konsumtionsmönster, övernationell infrastruktur, global ekonomi, nya klimat som styr hur det blåser i framtiden.

Vindkraften berörs av ett otal faktorer. För tio år sedan fick den ett statsstöd utifrån vad vi då visste. Statsrevisorernas kritik nu är som en boj på öppet hav.

Ett vindkraftverk sägs ha omkring 8 000 rörliga delar. Med nya växellådor och lågvarvade rotorer får man ner siffran. Enklaste nya hitech har knappt några rörliga delar alls.

I Spanien utvecklas vindstolpar som tar till vara vajningsenergin, ungefär som när en flaggstång gungar i vinden. I Nederländerna utvecklas ewiconkraftverk eller vindstaket – joniserad vattendimma rör sig med vinden och ur magnetfältet som uppstår tar man tillvara elenergi.

Det är många rörliga delar kring vindkraften också politiskt, ekonomiskt och tekniskt. Allt spelar in: våra konsumtionsmönster, övernationell infrastruktur, global ekonomi, stormaktspolitik och nya klimatformer som också påverkar hur det blåser i framtiden.

I det havet av osäkerhet har Statens revisionsverk (SRV) i Finland lagt ut en boj – ett guppande flöte av kritik mot vårt statsstöd till vindkraften.

För två regeringar sedan satte Vanhanenregeringen 2008 upp en mäktig betalautomat för vindkraftsindustrin. EU krävde mera förnybar energi och närings- och industriministern då, Mauri Pekkarinen (C), drev på det bästa förnybara vi då visste – vindkraft.

I dag, nio år senare, hade regeringen talat för bioenergi, större uttag ur skog och mark och om bränslen ur processat bioavfall.

Efter Pekkarinens program subventionerar vi skattebetalare vindkraften med upp till 60 procent av priset på vindgenererad el. Det allmänna elpriset har rasat till i snitt 36 euro per megawattimme; vindkraftsbolagen kasserar på sina spikade statsgarantier in 83 euro.

Hittills har stöd kvitterats ut för omkring 700 megawatt vindkraftseffekt, notan ligger öppen ända till totalt 2 500 megawatt.

Ett steg före oss har Tyskland sitt vindkraftsdilemma. Vid en ambitiös ”energiomsvängning” för ett årtionde sedan satsade man hårt på förnybar energi. I dag har man besynnerliga gröna problem.

Det lågindustrialiserade exDDR satsade på vindkraft som det nu årligen produceras för mycket av, ungefär motsvarande vad en kärnreaktor i Lovisa producerar. Sedan 2013 har tyska elkunder tidvis lokalt fått sin energi gratis – för att överskottet inte går att distribuera.

Landet stänger alla kärnkraftverk till 2022 och får nu i stället paradoxalt nog komplettera svaga soloch vinddagar med ny tysk kolkraft. Så landets kolavtryck har knappt minskat alls.

I Europa föreslår branschen för förnybar energi till och med själv att statsstöden slopas, för att inte skapa en skyddad marknad i världen. Därute satsar Kina och flera oljeproducerande länder på förnybart. Hälften av världens vindkraftverk står inom kort i Kina.

EU satte också sol- och vindbollen i rullning utan att se till att Europa fick ett europeiskt elnät som kunde ha hanterat de nya energiströmmarna.

I Finland ser vi det som självklart med nätverk och online-handel med Sverige, Norge, Ryssland och nu även Estland. På kontinenten är det inte alls självklart att grannländer gör så. Med ett EU som småningom bleknar i nyanser och zoner är det oklart huruvida ett europeiskt optimalt stamnät någonsin byggs.

Den otympliga praxisen kring vindkraften skadar en energiform som ännu har en framtid framför sig. När vindkraften blir populärare globalt blir teknologin också billigare. Vindkraftsparkerna flyttar ut till havs och de halvstora, vattentornsaktiga möllor som nu skuggar och irriterar i många av våra byar och förorter kommer småningom att vara historia.