68-vänstern i kyrkan
Bokrecension 68-vänsterns inflytande över teologin och kyrkan granskas i en ny studie av Johan Sundeen.
Få rörelser efter 1945 har väckt sådan uppståndelse som 1968-års politiska vänster. En hel ungdomsgeneration bröt med arv och tradition. Också i kyrkor och samfund började yngre teologer ifrågasätta sin egen lära. Kyrkans revoltörer tog stöd av såväl döda tänkare som Marx och samtida socialister som Herbert Marcuse. 68-vänsterns inflytande över kyrkan granskas i en ny studie av religionsvetaren Johan Sundeen.
SAKPROSA ●●Johan Sundeen 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 Bladh by Bladh 2017
■ Få rörelser efter 1945 har väckt en sådan uppståndelse som 1968 års politiska vänster. En hel ungdomsgeneration bröt med arv och tradition. Nävar höjdes i skyn och ropen skallade. Skolelever och studenter bråkade, medan deras föräldrar och lärare undrade vad som var på gång.
Mindre känt är nog att en revolt samtidigt rasade i kyrkor och samfund, där yngre teologer börjat ifrågasätta sin egen lära. Vilket uppdrag borde moderna kristna ta sig? Kunde de bara se på, när jordens fattiga sögs ut av giriga kapitalister? Äldre kristna fick höra att de inte brydde sig om de sämst ställda. Kyrkans revoltörer tog stöd av såväl döda tänkare som Marx och samtida socialister som Herbert Marcuse. I Sverige anknöt nya opinionsbildare till ett inhemskt radikalt arv.
Om dåtidens radikala vindar i svenska samfund handlar idéhistorikern Johan Sundeens nya studie, som skildrar personer och idéer i denna kyrkliga revolt. 68-kyrkan heter boken, med undertitelnSvensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989. Sundeens studie ingår i Johnsonstiftelsens projekt om 68-vänstern i Sverige.
68-kyrkans gestalter lånade uppslag från Europa och USA. Men Sundeen går även in på en radikal repris som inföll på 1980-talet, då den så kallade befrielseteologin som uppstått i Latin- och Centralamerika upptogs av en del kristna i landet.
Gud och revolutionen
Sundeen analyserar välavvägt de tankar och motiv som drev debatten. Sin egen kritiska, kristna grundsyn låter han komma till tals. Också kritik av 68-kyrkan relateras. En sådan fördes fram av män som Pingströrelsens Stanley Sjöberg och Olof Djurfeldt, kyrkomötesledamoten Bengt Olof Dike, domprosten Per-Olof Sjögren, prästen ”Fader Gunnar” Rosendal och författarna Andres Küng och Sven Stolpe. Sundeen utgår från ett stort material med inlägg från radikalteologer som Per Frostin, Jonas Jonson, Martin Lind, Lars Carlzon och K G Hammar.
Flera av dessa personer hade inspirerats av det stora kyrkliga mötet i Uppsala 1968, som många såg som en uppenbarelse. Nu uppkom en rad nya idéfora som Tidssignal och Konkret. Sundeen ägnar sig dock mest åt Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, som hävdade att personlig frälsning bör vika för allas materiella väl, varför kyrkan borde förena sig med olika vänsterpartier.
Utom att bedriva en jämlikhetssträvan och vilja att upphäva den privata äganderätten i Sverige ställde man krav på det internationella samfundet. Inför orättvisorna i Latinamerika var inte förbön och hjälp nog, utan väpnad gerillakamp förordades. I Maos kulturrevolution anade blivande biskopen Jonas Jonson Guds hand.
68-kyrkan i Finland
Sundeen visar att de svenska radikalkristna gick i takt med Kyrkornas världsråd. Detta undvek vid den här tiden att ifrågasätta kommunistregimer, men angrep ofta USA och väst. Sovjet ordnade i sin tur dialogmöten mellan marxister och kristna. Sun- deen visar på svenska initiativ för att stödja Östtyskland, DDR, liksom sandinistregeringen i Nicaragua. Entusiasmen svalnade dock, när Solidaritet i Polen framträdde.
Vad fick då dessa teologer att omtolka kristen lära så radikalt att våld av flera godtogs som politisk metod? Sundeen pekar på en idealism som blev så stark att verklighetskänslan avtog. Flera radikala teologer avvisade kritik. Deras åsikter mötte nog undran hos en del äldre kolleger. Andra äldre hälsade deras framträdande som en förnyelse, om än utan att instämma i allt. De unga teologernas karriärer hejdades knappast av dessa ställningstaganden, för flera blev senare biskopar eller professorer.
Att en motståndare till den aktiva vänsterteologin var Pingsttidningen Dagen kan här noteras. I striden om de nya dogmerna tog Dagen avstånd från Sovjet och andra diktaturstater. I tidningen belystes ofta, hur dessa stater misshandlade sitt folk och inte minst sina kristna.
Hade då ”68-kyrkan” någon motsvarighet i Finland? Svaret är nog ja men en del olikheter fanns.
Påfallande är att de mest radikala rösterna ofta var finskspråkiga. Män som Terho Pursiainen, Heikki Palmu, Juhani Iivari och Tapio Saraneva synes ha gått i täten. En mer måttfull, men likväl samhällstillvänd krets återfanns i Åbo. Liksom i Sverige var den kristna studentrörelsen med och spred de nya idéerna. Av radikalteologerna blev en del akademiker och professorer, andra församlingspräster eller kyrkliga byråkrater av något slag. En stark profil som Martti Lindqvist fortfor att framträda i sin akademiska roll, medan andra som Simo Knuutila och Harri Heino alltmer lämnade det offentliga. Hos många, kanske flertalet, tonades den radikala profilen efter hand ned – troligen mera så än hos de svenska kollegerna. En gestalt som sedermera ärkebiskopen John Vikström fortsatte att visa starkt samhällsintresse men utan radikalteologiska förtecken.
Johan Sundeens bok ger en bred och ändå nyansrik bild av sitt ämne. Den kan bli en källa att ösa ur om ett märkligt och ganska okänt skede i nyare svensk kyrkohistoria.