Att Donner vill jobba för kulturen måste vara ett skämt

●●I en intervju för FNB på måndagen och i HBL i går uppgav den nyvalda fullmäktigeledamoten, veteranpolitikern Jörn Donner, 84, att hans tre viktigaste frågor i Helsingforsfullmäktige kommer att bli kultur, kultur och kultur.

Låt oss hoppas att han har något att tillföra på exempelvis litteraturens eller filmens område. I övrigt är åtminstone undertecknad – efter att ha följt med den gamla rävens utspel i flera års tid – rätt skeptisk.

För det första var det väldigt svårt att hitta information om Donners politiska åsikter i årets kommunalval. Han fyllde inte i frågeformulären i vare sig Yles eller Helsingin Sanomats valkompasser och den färskaste informationen på hemsidan jorndonner.fi var från riksdagsvalet 2011.

Det närmaste man kommer vallöften hittade man i de korta videoklipp, med vilka han fört sin kampanj på Facebook. I ett klipp frågar han: ”Är ansiktet bekant? Troligtvis. Mitt namn är Jörn Donner och mitt nummer 164”. I ett annat förklarar han att han kort och gott att han är ”mot mörka krafter”. I ett tredje sade han att endast en galning kan tänka sig att ställa upp i kommunalvalet – och att han därför var uppställd.

Just när det gäller kulturfrågorna som Donner dagen efter valet för fram som sina hjärtefrågor är de politiska målsättningarna väldigt otydliga. Han för gärna fram att han var med och beslutade om byggandet av Centrumbiblioteket, om utvecklingen av Kabelfabriken till ett kulturcentrum och att han motarbetade det vansinniga Guggenheimmuseet.

Men Guggenheim är förstås inte det enda som den tidigare ordföranden för kultur- och biblioteksnämnden har motarbetat. Hans avsky för opera är känd sedan länge, och som den populist han är har han i tid och otid lyft fram sitt förakt för konstformen. 1992 förklarade Donner i Helsingin Sanomat hur Kabelfabriken var viktigare än Nationaloperan och för bara några år sedan väckte han åter operaspöket till liv bland annat genom en intervju i HBL om statens nedskärningar (HBL 20.12.2013). Ett och ett halvt år senare, under regeringsförhandlingarna, föreslog han att Nationaloperan kunde stängas för ett år. (Att en dylik manöver varken hade hjälpt eller stjälpt Finlands ekonomi vägde lätt.)

Det handlar inte om att Nationaloperan inte kunde klara sig med mindre resurser. Problemet är att dessa donnerska utspel inte har tillfört något konstruktivt.

I en miniatyrisk enkätundersökning som jag utförde till valda bekanta kommunalvalskandidater i elfte timmen inför valdagen lade de uppställda kandidaterna tummen på betydligt mera konkreta kulturpolitiska frågor och målsättningar för den kommande mandatperioden.

Kandidaterna lyfte bland annat fram:

• vikten av kulturtjänster också utanför centrum och Tölö

• att Musikhuset borde öppnas för flera aktörer och olika musikgenrer (ett olöst problem sedan sex år tillbaka)

• att nivån på stadens verksamhetsbidrag till olika kulturaktörer borde höjas för att korrelera med bättre med befolkningsökningen i staden (läs: bidragsnivån släpar efter)

• att Helsingfors gärna kunde ha en ryskspråkig teater i framtiden (Vid Bulevarden finns åtminstone en byggnad från tsartiden som säkert kunde fungera fint som teaterhus.)

• att stadens invandrare bättre kan integreras bland annat genom satsningar på utbildning och kultur.

Det väsentliga i det här fallet är att kandidaterna, av vilka en del blev invalda, hade tänkt och formulerat tydliga målsättningar för sin politik.

Jörn Donners så kallade kulturengagemang ter sig i jämförelse med dessa målsättningar närmast skenheligt, eftersom han på ett både populistiskt och provokativt sätt hellre ställer kulturformer mot varandra än funderar på samhället ur ett helhetsperspektiv.

Klart är att kulturfrågorna – liksom utbildnings- och markplaneringsfrågorna – kommer att väga betydligt tyngre i det nya fullmäktige i framtiden när social- och hälsovården inte längre finns på kommunernas agenda. Dock är det dags att tydliggöra vad kulturpolitiken egentligen ska betyda.

”Alla vill jobba för kulturen i Helsingfors, men vad betyder det i praktiken?”

WILHELM KVIST