Fysisk inlärningsprocess
Recension De fem unga skådespelarna i Kokoteaterns Pulpetti hör till yrkeskolan Novias sista skådespelarkullar.
TEATER ●●Pulpetti
Regi och visualisering: Reetta Honkakoski. Ljusplanering: Saija Nojonen. Ljudplanering: Tuuli Kyttälä. På scenen: Julia Johansson, Josefin Karlsson, Charlott Lihnell, Liv Nordgren, Freia Stenbäck, Reetta Honkakoski. Premiär på Kokoteatern 7.4.
■ Kokoteaterns föreställning Pulpetti (Pulpeten) utgår från en grupp på fem flickor och hur en kvinnlig lärare indoktrinerar dem till religiös övertygelse. Föreställningen är ordlös, ett grepp som passar inte enbart för att man kan se den oberoende av språk, utan också för att ideologin den representerar är starkt rotad i samma historiska epok som stumfilmens.
De fem unga skådespelarna (Julia Johansson, Josefin Karlsson, Charlott Lihnell, Liv Nordgren och Freia Stenbäck) har gått ut linjen för fysisk teater vid yrkesskolan Novia i Vasa, en linje som nyligen blev indragen.
Det är ett delikat uppdrag att gestalta tvång, religiös trångsynthet och toppstyrning utan att det slår över. Att alla på scenen är kvinnor kan göra det både lättare och svårare, beroende på hur man väljer att närma sig temat. Att uttrycket är uteslutande visuellt går hand i hand med de kvinnliga skådespelarna, deras åtstramade livsvilja och de njugga möjligheterna.
Reetta Honkakoski, som står för regin och också gör läraren, har ett övertygande och fast grepp. Hon går från det miltära med uppställning och grafiskt fasta rörelsemönster, via Bibelstudier till ett direkt styrande, där flickorna rör sig som om de vore marionetter eller sömngångare skapta av enbart brosk och senor, och ledda av osynliga trådar. I början av den en timme långa föreställningen föreföll flickmaterialet vara muskler och ryggrad. Uppmjukningsprocessen framskrider alltså som planerat, utan att helt flyta ut.
Relationen mellan att lära ut och inlärning är fascinerande. Skådespelarna visar tydligt att arbetet i huvudsak sker hos den mottagande parten.
Den visuella inramningen förtjänar en eloge, de ljust gråblå dräkterna som är prydliga men ändå varierade (urtvättat, stadigt tyg med raka sömmar), de nästintill personliga frisyrerna, de gamla pulpeterna – allt för tankarna till historien men bottnar samtidigt i något vi fortfarande kan känna igen och rentav hitta i vår närmiljö, både den fysiska och mentala.