Det kristna kärleksidealet kallar att hjälpa våra medmänniskor

Det är många i dagens Finland som känner sig vara i en återvändsgränd. Tiotusentals unga vuxna, i synnerhet män, saknar arbete och utbildning, och därigenom också framtidsutsikter. Överförandet av utkomststödet till Folkpensionsanstalten har haltat betänkligt, med påföljden att många av dem som är allra mest utsatta har blivit lämnade utan livets nödtorft. Många av dem som har sökt trygghet och frihet i Finland har förvägrats möjlighet att stanna och de fruktar nu för sitt liv om de tvingas återvända till sitt hemland.

De här människornas öde berör oss alla. När kristenheten den här veckan följer Jesus på hans lidandes väg fram till långfredagen, påminns vi om att han identifierade sig mycket starkt med varje lidande medmänniska. Att följa Jesus har traditionellt tolkats som en uppmaning att bära varandras lidanden. Det kristna kärleksidealet kallar oss att utan baktankar och beräkning hjälpa vår medmänniska i hennes konkreta behov.

I olika religioner och världsåskådningar förekommer den gyllene regeln i varierande formuleringar. I Bibeln utgör den kärnan i den etiska undervisningen i Jesus bergspredikan: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem.” Reformatorn Martin Luther utvidgade regeln från medmänniskan till hela skapelsen. Han bad sin läsare begrunda, om han inte i sin yttersta nöd skulle önska att inte bara medmänniskorna, utan också alla skapade varelser skulle älska och hjälpa honom på alla tänkbara sätt. På motsvarande sätt hoppas var och en av oss att den finländska rättsstaten och välfärdssamhället vid behov skulle hjälpa och skydda oss.

De asylsökande som fått ett negativt beslut är särskilt utsatta i dag. I en rättsstat bör man naturligtvis följa lagar och förordningar, men den gyllene regeln uppmanar oss att i tillämpandet av direktiven bemöta varandra med medmänsklighet. Det här betyder helt enkelt att människor ska bli sedda, hörda och omtalade just som människor, och inte som fall eller typer.

De enskilda tjänstemännen inom migrationsmyndigheterna har blivit utsatta för stor press från många olika håll under den senaste tiden. Det är uppenbart att många finländare har förlorat tron på att vårt lands flyktingpolitik lyckas identifiera och hjälpa alla de människor som verkligen är i behov av asyl.

Samtidigt har de som hjälpt de asylsökande utsatts för hattal och hot. Kvinnorna har ofta blivit föremål för särskilt råa påhopp. För att återskapa förtroendet i samhället behövs en öppnare dialog mellan migrationsmyndigheterna, ministerierna, de politiska beslutsfattarna och folkrörelserna. Den evangelisk-lutherska kyrkan vill uppmana alla berörda parter att gå med i den dialogen. Förtroende är den kanske allra viktigaste samhällsbevarande faktorn, och förtroendet behöver därför stödjas och stärkas på alla tänkbara sätt.

Efter lagändringen 2015 har inga tillfälliga uppehållstillstånd beviljats på humanitära grunder i vårt land. Hopplösheten och förtvivlan, som drabbar dem som fått avslag på sin asylansökan, kan leda till självdestruktivitet. Vanmakten och ilskan kan också leda till våldshandlingar. Atmosfären i flyktingförläggningarna har snabbt blivit allt mer spänd vilket ger ytterligare anledning att överväga om inte beviljandet av tillfälliga uppehållstillstånd på humanitära grunder skulle vara till fördel för alla.

Temat för Finlands 100-årsjubileum är ”Tillsammans”. Det här temat förverkligas endast om vi genom det vi säger och det vi gör ger en tydlig signal om att ingen i det här landet lämnas ensam i sin nöd. Ett sådant mål blir inte verklighet utan beredskap till uppoffringar, men det är ju just det som stilla veckan handlar om. KAARLO KALLIALA biskop i Åbo stift

BJÖRN VIKSTRÖM biskop i Borgå stift